Det astronomiska fenomenet Venuspassagen inträffar när planeten Venus står i linje mellan Jorden och Solen. Detta inträffade senast 2012 men också 1761 och observerades då av den blott 15 åriga kronprinsen (Gustav III) från teleskopet i Stockholms Observatorium. Händelsen fungerar som en tidsmarkör för när regissören och teaterchefen Lars Rudolfssons multikonstverk Venus utspelar sig.
Jag tror att Rudolfsson försökt skapa ett sinnligt uttryck bortom historieberättandets dramaturgiska krav. En upplevelse där lukt, ljud och visuella intryck ska väcka nyfikenhet och spänning. Lust att se vad som kommer härnäst. Om detta varit målet så når han tyvärr inte fram hela vägen, och det beror i hög grad på att det saknas en röd tråd som håller ihop pjäsens olika delar och gör den begriplig för publiken. Scenografin är enkel men ändamålsenlig och föreställningen målas upp i vackra sagolika kulisser med hjälp av ljus och projektioner.
Historien är uppbyggd runt ett antal grupper av karaktärer. Dels det franska teatersällskapet Du Londel under ledning av direktören Louis (Thomas Roos) samt hans döttrar Louise (Sara Larsson-Frysell) och Jeanne (Rebecca Drammeh). Den senare är elev från Scenskolans teckenspråkliga utbildning i Stockholm, varifrån en majoritet av ensemblen kommer. Teatersällskapet uppträdde på sin tid främst på de kungliga slottsteatrarna, men även för allmänheten i Stora Bollhusets teater vid Slottsbacken i Stockholm.
Orionteaterns stora scen är ersatt med en manege och där springer både hästar, hundar och en åsna. Det är den danska cirkusfamiljen Berdino som lånat både sina djur och sig själva till pjäsen. Familjens fyra medlemmar tillsammans med stallknekten Daniel Kosecik utgör Hovets karaktärer med hovdamer, Drottning Lovisa Ulrika samt kronprins Gustav. Regissören Lars Rudolfsson har tidigare samarbetat med Berdinos i föreställningen 6 mimare – 6 vita hästar från 2011 samt i den nyskrivna musikalen Hjälp sökes av Kristina Lugn, Benny Andersson och Björn Ulvaeus som sattes upp förra året. Han regisserade även Kristina från Duvemåla i mitten av 90-talet.
Ett tredje ben i historien handlar om den 20-åriga Anna Eleonora Ekelöf. En ökänd bedragerska och improvisatör som ofta lurade omgivningen genom att utge sig för att vara adlig eller kunglig. Hon antog både manliga och kvinnliga skepnader och åkte fast 1765 nära den svensk-norska gränsen i Värmland. Den ursprungliga historien om Anna är dramatisk, spännande och liksom övrigt material baserat på verkliga händelser.
Eftersom delarna inte håller ihop blir föreställningen en kapitel-pjäs med enskilda scener som varken lånar eller lämnar uppmärksamhet till varandra. Vi ser ingen fortsättning på det som varit, utan varje scen blir istället en fristående akt som bara kan värderas och upplevas utifrån det vi upplever i ögonblicket. Ungefär som ett klipp på YouTube. Det ställer extremt höga krav på att varje akt är annorlunda, uppseendeväckande eller överraskande. Så när hästarna springer i manegen och hundarna skäller och busar blir det bara fisljummet. Cirkusnumren blir pausunderhållning som vi sett förut. Det saknas ett konstnärligt tillägg som integrerar och förhöjer upplevelsen.
På samma sätt saknas det en bra lösning för teckentolkningen. Att föreställningen teckentolkas bör vara något som ger en extra dimension åt föreställningen utan att påverka upplevelsen negativt. Men när vissa partier inte görs begripliga för den som inte kan teckenspråk uppstår onödiga frågetecken. Skådespelarna tecknar ibland något som varken tolkas eller gestaltas på ett sådant sätt att majoriteten av publiken kan uppfatta budskapet. Andra akten börjar till exempel med ett parti där Anna Eleonora Ekelöf står inför rätten anklagad för diverse brott. Scenlösningen är att skådespelarna teckentolkar det de säger samtidigt som dialogen projiceras som text på väggen bakom. Ingen röst förmedlar det som sägs, vilket innebär att publiken måste koncentrera sig på att läsa text istället för att uppleva skådespelarnas gestaltning av scenen. Det blir redundans i framställningen och det känns ogenomtänkt. Dessutom är scenen alldeles för lång med tanke på att det bara är en serie av likartade brott som radas upp till ljudet av en klocka som tickar.
Rudolfsson har tidigare visat fingertoppskänsla för vad publiken vill ha. Kombinationen cirkus-musik-drama har varit nyskapande och rönt stora publika framgångar, men frågan är om det inte har blivit lite för många ingredienser den här gången. Det känns som om någon varit i godisbutiken och fyllt påsen med lite för mycket. Det är extra allt men lagat utan recept.
Ur ensemblen vill jag speciellt lyfta två av eleverna från scenskolan: Joakim Hagelin Adeby och Aino Hakala som både nyttjar hela paletten av mimverktyg. De agerar med kroppen, gestaltar med skärpa och har en inlevelse som kommunicerar långt bortom orden. Även drottning Lovisa Ulrika som spelas av Suzanne Berdino imponerar med resliga gester och tyska kommandon som tecknar en auktoritär drottningprofil.
Venus på Orionteatern
Urpremiär: 15 mars 2014, spelas till och med den 11 maj
Regi & Dramatisering: Lars Rudolfsson
Medverkande: Charmaine Berdino, Oliver Berdino, Stephanie Berdino, Suzanne Berdino, Sara Larsson-Fryxell, Thomas Roos, Joakim Hagelin Adeby*, Niklas Andersson*, Silva Belghiti*, Rebecca Drammeh*, Ditte Gaarde*, Aino Hakala*, Remi Roos*
Scenografi: John Engberg
Kostym: Karin Höeg / Kersti Vitali Rudolfsson
Koreografi: Sara Larsson-Fryxell
* Elever från Stockholms dramatiska högskolas teckenspråkiga skådespelarutbildning
