När Teaterdagarna på Riksteatern i Hallunda firar 25 år är det upplagt för verklig festyra. Uppdukad champis i riktiga glas, godisskålar, kaffe i stora kaffeautomater, isvatten och frukt på dukade bord höjde definitivt stämningen ett snäpp och därmed också förväntningarna. Det sjuder i Teatersverige, det kan vi nog vara överens om och det som framträder tydligast är någon form av blandteknik.
Det är teater, dockteater, dans, cirkus, musik och sång, inte nödvändigtvis var för sig utan gärna gränsöverskridande. Lite både och eller allt på en gång. Förutom en mängd föreställningar, bjöds under fredagen och lördagen den 4 och 5 april på allehanda konstnärliga processer, läsningar och samtal. Och inte minst fick den som lärt känna Kompani Nies spännande föreställningar, en möjlighet att se en öppen repetition. Nu var manusarbetet till den kommande pjäsen Natten den 28 februari, som ska utspela sig natten då Olof Palme mördades, i och för sig bara i sin linda. Men vi åskådare fick en försmak på ett manusarbete där skådespelare improviserar inom givna ramar medan manusförfattaren tar anteckningar – ett ömsesidigt givande och tagande. Så kan man också göra och den korta stund publiken fick delta i den öppna repetitionen kunde vi följa en spännande arbetsprocess. Det finns mycket att se men det är lika viktigt att ta en paus, prata med kollegor, mingla lite och byta erfarenheter. Så, nya tag till nästa år och låt oss gärna bli överraskade då också.
- foto: Andreas Johansson
Skippin’ through the graveyard – Västmanlands Teater och Bastardproduktion
av och med: Dag Andersson, Lars Bethke, Anders Larsson och Sandra Medina
Varför sätter man egentligen upp en föreställning? Vill man lära ut något, eller lära sig själv något något? Spänna över flera konstarter, testa gränser, pröva nya uttryckssätt?
Här får jag en känsla av att man velat pröva allt och jag vet inte vad jag ska tycka om föreställningen Skippin’ through the graveyard, som är en samproduktion mellan Bastardproduktion och Västmanlands teater. Spännande, jodå, intressant, javisst, kul, mmm. Men vad handlar pjäsen om egentligen? Själva har skådespelarna kommit överens om att det är en bluegrass-gospelmusikal om vårt kristna arv. De kallar föreställningen ett väntrum med kristna förtecken.
När publiken leds in i ”kyrkorummet” med kristna symboler balanserar vi på ”kyrkbänkar” över syndafloden och blir renade genom att den kvinnliga skådespelaren Sandra Medin sköljer varmt vatten över våra händer. Annorlunda och visst blir man som publik förväntansfull.
I kyrkorummet sitter vi sedan och väntar – ja, på vaddå? Prästen, Jesu uppståndelse eller en väckelsepredikant? Och mellan detta väntande blir den skådespelande kyrkopubliken less på att vänta och brister ut i sång. Och hade de fyra skådespelarna inte sjungit à capella så fantastiskt bra, hade det kunnat bli riktigt hemskt. Nonsenstexterna i bluegrass-gospelmusiken, som även publiken glatt får sjunga med i då och då, får dock ett eget liv och man föreställer sig en kristen amerikansk västernstad, där herrens tukt och förmaning håller människorna i schack. Föreställningen bjuder också på lite slapstick, mim – det är egentligen nästan ingen dialog alls – och en vattenorgie. Ja, till slut är alla skådespelarna genomblöta.
Spännande, kul, intressant – javisst. Men vad handlar pjäsen om – egentligen. Det blir jag inte riktigt klar över. /UT
1 1/2 – historien om Antero
av och med Frida Odden Brinkmann
Frida Odden Brinkmann är från början jonglör och i föreställningen 1 ½ – historien om Antero har hon utvecklat jonglerandet genom att skapa en karaktär – Antero. Antero är medelålders, kortväxt och ganska arg. Hon spelar honom själv, genom att fälla ihop sig dubbelvikt och göra alla hans rörelser baklänges. Och de är klart att det är imponerar att se henne jonglera med ”armarna bakom ryggen”.
Idén som sådan är kul, lite som när man såg nycirkus första gången. Men tyvärr känns föreställningen mer som en akt, som ett kort inslag som skulle fungera bättre i ett större sammanhang, men det håller inte riktigt på egna ben. Delvis beror det på manus. Men jag tror också att Odden Brinkmann skulle behöva ta sig en funderar på om hon vänder sig till rätt målgrupp. Här är Antero en relationsrädd man som träffar en flicka (som Odden spelar själv genom att finurligt bara vända sig om). Men själva skiftet mellan karaktärerna – Antero och flickan – skulle kunna utnyttjas mycket bättre och behöva göras tydligare. Det glimtar till då och då, när ”flickan” tar kontakt med publiken och himlar med ögonen åt Anteros infall. Och det är just i de ögonblicken som jag tror att hon skulle kunna hitta ”rätt” publik. För med lite justeringar här och där, tror jag att konceptet med den knasiga Antero, en bestämd liten herre som vill göra som han vill, skulle tilltalas väldigt mycket av barn. /CJ
Islandia
med danskompaniet La veronal
Marcos Morau är en av Spaniens nya spännande koreografer. Men hans konstnärskap omfattar inte bara dans och rörelser utan också film, fotografi och litteratur. Sedan 2005 driver han kompaniet La Veronal i Barcelona, och under de senaste åren har han skapat dansverk utifrån olika platser som inspirerat honom. Städer och länder blir dans och på Teaterdagarna gästspelade ensemblen med verket Islandia.
Här gör fyra dansare, helt klädda i vitt entré, och börjar formera sig i olika tablåer. I fonden hänger en stor display som ger dem instruktioner, och med hjälp av sina kroppar börjar de illustrera allt från städer och länder till personer och företeelser. Det är finurligt. Det är underhållande. Och det illustrerar tydligt att dansens språk inte har några nationella gränser.
Efter en stund kommer även en femte medlem in. Men hon dansar inte. Hon tar istället plats vid ett avlångt bord, som vore vi på någon slags världskonferens. Där börjar hon recitera. Talar spanska, italienska och franska, rabblar begripligheter som blir till obegripligheter samtidigt som de tekniskt oerhört skickliga dansarna turas om att stå i rampljuset. Med ryckiga, exakta gester dansar de något som kanske bäst kan beskrivas som modern dans med absurda förtecken. Vitt och avskalat, med kropparna i fokus, stannar Islandia kvar länge på näthinnan. /CJ