Det är premiärkväll på Bröderna Luuk – får man göra slut med sitt syskon? och Rival är fylld av glansögda premiärproffs och nyfiket mediafolk, men också av släktingar och vänner till familjen Luuk. Det senare gör att premiären blir lite extra fnissig. Ungefär på samma sätt som när man sitter i soffan hos en bekant och tittar i ett gammalt fotoalbum. Man skrattar för att bilden väcker minnen – inte för att den är speciellt rolig. Just den stämningen infinner sig när publiken förevisas utvalda alster från Luuks familjealbum, kommenterade av herrarna Kristian och Martin själva. Det skrattas och tjoas, men det är inte allt som är roligt – det är å andra sidan föreställningens styrka. Det märks att det är två fullblodsproffs som skrivit manus och står på scen. Det finns en tydlig dramaturgi där djupaste allvar blandas med lättsamma skratt. I gestaltningen positioneras bröderna som sina motpoler. Kristian är den populistiske programledaren som är inställsam och har sålt sig till kapitalet – medan Martin är den introverta konstnärssjälen som kompromisslöst väljer sina egna vägar. För publiken – kanske inte just ikväll – men för den breda publiken är nog Martin den okände. Därför blir Kristians presentation av lillebror lite mer omfattande. Till exempel att Martin är den hemligaste medlemmen av Killing-gänget, där han i första hand varit inblandad i manusarbetet bakom artistgruppens TV- och filmproduktioner. Dialogen är intelligent och genomarbetad, även om Kristians akademiska bakgrund från Handelshögskolan börjar kännas uttjatad. Han har vid något tillfälle sagt att hans ständiga referenser till sin Handels-bakgrund är ett medvetet drag för att positionera sig som artist, men frågan är om det inte bara distanserar honom från publiken? I övrigt är det en varm och personlig föreställning som vi bjuds på. Vi får ta del av brödernas gräl och försoning. Vi får inblick i hur den invandrade estniska familjen Luuk ser på sig själva och det nya landet de kommit till. Föräldrarnas förväntningar på sönerna. Bröderna talar öppet om sina svaga sidor och visar att de är lika ömkliga som alla andra. De pratar om dåligt självförtroende, avundsjuka och felaktiga beslut de fattat – men inte på ett navelskådande och egocentriskt sätt.
Manus är skrivet för att skapa identifikation och för att med utgångspunkt från brödernas personliga upplevelser synliggöra det som är allmängiltigt. De visar hur ord och handlingar kan såra, hur problem växer fram ur missförstånd och att man kan ha olika minnesbilder av en och samma upplevelse. Det personliga varvas med galna upptåg och även faktaavsnitt där Kristian redogör för kända personers syskonrelationer och forskning om hur syskonordningen påverkar oss som individer. Föreställningen har dock synbara brister – framför allt när det gäller gestaltningen på scen. Inte minst i de avsnitt där dialogen ska kännas improviserad och kräver en skådespelares talanger. Då märks det att Kristian har svårt att släppa sin uppstyltade karaktär som programledare. Martin är i det avseendet en bättre aktör – både i dialogen och i det avslutande sångnumret. Bröderna har dock en bra tajming och regissören Emma Bucht (Rain Man, De 39 stegen) förstärker skickligt dialogen genom att bitvis stoppa in tysta pauseringar (Jmf med Filip & Fredriks non-stop-show). Kanske hade man dock tjänat på att korta föreställningen med en kvart? Bröderna Luuks gemensamma scendebut är en varm, intelligent och underhållande familjeföreställning – helt utan barnförbjudna inslag. Det gör att man sitter och småfnissar snarare än gapskrattar. Föreställningen är sparsamt ironisk och skämten sker aldrig på bekostnad av minoriteter eller andras människors tillkortakommanden (jmf med Schyffert & Lindström dragning mot buskis).
Bröderna Luuk – får man göra slut med sitt syskon?
Plats: Rival, Mariatorget, Stockholm
Manus: Kristian & Martin Luuk
Regi: Emma Bucht