Den 30 november öppnade Fotografiska i Stockholm ”Burning Beauty” som är museets – och David LaChapelles – största utställning hitintills. Titel är lånad från en sonett av konstnären Michelangelo och utställningen omfattar totalt 256 bilder som fyller museets samtliga tre våningar. Bilder från hela hans karriär finns representerad, men det är framför allt verken från 2005 och senare som dominerar. Utställningen är inte hängd kronologiskt utan indelad i nio teman som tar upp olika ämnen såsom sex, religion, konsumtion, naturkatastrofer m.fl. Den är genomarbetad och lider inte av de barnsjukdomar som Fotografiska tidvis haft med slarviga och ogenomtänkta hängningar. Nu stämmer allt från belysning och logistik till väggfärger och textskyltar, och det ska krediteras utställningens kuratorer Min-Jung Jonsson och Patrik Steorn.
Det finns de som beskriver David LaChapelles bildkonst som kitsch. Men då menar man inte att hans bilder ger ett billigt intryck. Det är snarare hans barocka bildspråk där surrealistiska motiv framställs i en överdriven färgskala som gjort att han bildat skola för ett visuellt manér som förvisso nått sin kulmen, men för evigt tagit plats i konsthistoriens Hall of fame. I samma rum huserar kollegorna och samtidskonstnärer som till exempel Jeff Kones och Damien Hirst.
Sitt första jobb som fotograf fick LaChapelle av Andy Warhol för tidskriften Interview, och det var så han etablerade sig som kändisarnas favoritfotograf. Han har plåtat globala världsstjärnor som Madonna, Eminem, Elizabeth Taylor, Leonardo DiCaprio, Hillary Clinton, Muhammad Ali för att nämna några. Många av porträtten hänger på Fotografiska och i flera fall handlar det om bilder från början av artisternas karriärer, t.ex. en 18-årig Britney Spears i Lolitakläder som blev vida uppmärksammad när den publicerades i Rolling Stone Magazine 1999.
Paradoxalt nog står inte den största kändisen – Michael Jackson – själv modell i den berömda bildtrilogin av stjärnan. Bildserien är LaChapelles hyllning till King of pop och plåtades på Hawaii med lookaliken Carlo Riley som modell. Här framställs Michael Jackson som en missförstådd martyr och LaChapelle har sagt att han hämtat inspiration till bildserien från Mexikanska vykort med helgonmotiv.
Ett genomgående tema i LaChapelles konstnärskap är pastischer av kända verk där en eller flera komponenter förstärks eller skiljer sig på ett oväntat sätt från förebilden. Det gäller till exempel reklambilden han tog för Diesel 1994 där vi ser glada sjömän från flottan som firar återkomsten till amerikansk hamn. I förgrunden ses ett homosexuellt par som kysser varandra passionerat. Inspirationen från Alfred Eisenstadts berömda ögonblicksbild ”World War II Kiss” från Times Square är tydlig. Bilden med en sjöman som spontant kysser en sjuksköterska i glädje över att Andra Världskriget tagit slut fanns på omslaget till LIFE Magazin och kom att bli en symbol för amerikanska folkets glädje över att kriget var till ända. Dieselannonsen, som kom 60 år senare, var banbrytande på så sätt att den var en av de första och kanske den mest kända kommersiella annonsen med homosexuella modeller. Han har också gjort uppmärksammade jobb för varumärken som Nokia, Tommy Hilfiger och Louis Vuitton. I det sista fallet med en bild på en naken Lil Kim som fått Vuittons karaktäristiska varumärkesmönster påmålad över hela kroppen.
LaChapelle lånar även uttryck från sin mentor och första arbetsgivare; Andy Warhols färgstarka silkscreentryck av Marilyn Monroe och Elizabeth Taylor är förlaga till LaChapelles diton med den transexuella modellen Amanda Lepore (som var på plats i Stockholm under vernissaget). Hon återkommer dessutom i flera av hans verk. Andra kända inspirationskällor är Michelangelo och Botticelli samt andra kända verk från barocken.
På utställningen hänger även LaChapelles kommentar till västvärldens rovdrift av Afrika i form av bilden The rape of Africa. Det är ett verk som är inspirerat av renässanskonstnären Sandro Botticellis målning Venus och Mars. En barbröstad Naomi Campbell syns tillsammans med en vit man som sover, och paret vaktas av barnsoldater med granatvapen. I bakgrunden syns grävmaskiner som jobbar i ett gruvtag. Tillsammans med verken visas skisser som visar hur metodiskt och noggrant LaChapelle arbetar. Först har han gjort en blyertsteckning och därefter en skiss i akvarell för att bestämma färgskalorna. Intressant är dock att textskyltarna på utställningen säger ”Oavsett hur märkliga bilderna ser ut har de inte manipulerats eller skapats i dator”. Det må gälla bilderna som ställs ut på Fotografiska, men LaChapelle startade en het debatt om retuschering redan 1997 när han digitalt manipulerade en bild av Mira Sorvino utan hennes tillstånd för Allure’ Magazine. Då ändrade han bland annat hennes ögonbryn och läppar för att likna Joan Crawford i ”Mommie Dearest” och la in en modell i bilden som skulle likna dottern Christina. Den händelsen förföljde LaChapelle under lång tid och gjorde att hans bilder ofta uppfattades som digitalt manipulerade – även i de fall när de inte var det.
LaChapelle har gjort dokumentärfilm och regisserat videor för artister som Amy Winehouse, Gwen Stefani, Macy Gray och Lady Gaga – men hans eftermäle kommer sannolikt att handla om hans fotografiska stillbildskonst. De har inte bara har ett unikt uttryck utan fångar också en historia i varje bild. Hans konstnärskap är i viss mån påverkat av hans barndom. I HBT-magasinet The Advocate har han berättat om en uppväxt där han alltid kände sig annorlunda. I skolan blev han kallad bög och skolkamraterna kastade mat på honom i matsalen. Det fanns tillfällen då han fylldes av självmordstankar och vändningen i livet kom först när han flyttade till New York som 15 åring och började på School of Visual Arts. Sedan första pojkvännen dog i AIDS 1984 har han tillsammans med vännen Elton John trätt fram som en förgrundsfigur i kampen mot sjukdomen, men också använt sitt konstnärskap för att öka acceptansen och flytta gränserna i HBT frågor.
LaChapelle behöver inte längre arbeta för sin försörjning och sedan 2006 har han helt slutat att fotografera kommersiellt för att ägna sig åt egna konstprojekt. Resultatet har blivit en serie civilisationskritiska verk. Allt från miljöfrågor till bilder där han vill få betraktaren att upptäcka värden bortom det västerländska konsumtionssamhället. Men är LaChapelles engagemang äkta eller är det bara ännu ett grepp för att bygga sitt eget varumärke? Här finns givetvis ett trovärdighetsproblem inbyggt då han faktiskt ägnat en hel yrkeskarriär åt att sälja allt från magasin och mobiltelefoner till lyxmode och jeans. Mannen vet hur och vad som berör människor och ser nog ingen anledning till att skapa konst i det fördolda. Så även om LaChapelles avsikt är att förändra världen med sin konst får han nog vänja sig vid tanken på att det är hans konstnärliga uttryck, snarare än tankarna bakom verken, som kommer att definiera hans konstnärliga gärningar.
Utställningen på Fotografiska är mycket sevärd. Det är ett unikt stycke samtidshistoria som alla med bild- och formintresse bör se. Den som inte är bekant med David LaChapelle sedan tidigare har möjlighet att ta del av en hel konstnärskarriär på ett sätt som man mycket sällan får möjlighet till. Upplevelsen slår det mesta som kulturstockholm har att erbjuda för tillfället. Det gäller alla aktuella utställningar som stadens museer erbjuder. Alla filmer som visas på biograferna och hela utbudet på alla teatrar. Besök Fotografiska nu – eller åtminstone innan utställningen stänger den 3 mars nästa år!
