Ulf Lundell på Cirkus – Från ilska till spelglädje

Med 27 studioalbum i bagaget skulle Ulf Lundell kunna spela non stop i flera dygn utan att upprepa sig. På Cirkus nöjer han sig med tre och en halv timme och jag tror han njuter av varje minut. Han river av 28 låtar och märkligt nog känns det inte segt – även om upplevelsen tveklöst hade tjänat på att kortas med minst en timme. Publiken möts av en spelglad Lundell som tinat upp sedan turnépremiären i Västerås. Genom att rensa och stuva om i låtlistan får publiken – i viss grad – möta den folkkära och älskade Lundell igen. Den Lundell som komponerat melodier och textslingor som för evigt skrivit in honom i historien som en svensk nationalskald. Kvällens repertoar är hämtad från hela hans karriär – från debutalbumet Vargmåne som kom 1975 till Rent förbannat som släpptes i år.

Men den arge Ulf finns också där ikväll. Han som blivit gnällig med åren och skriver ilskna texter istället för sköna melodier med poetiska underfundiga meningar. För inte är det så att man sluter ögonen och njuter av att lyssna på De fyras gäng, FBL II eller Rent förbannat? Den slutsatsen kanske även Lundell själv har kommit fram till eftersom hela sex låtar från senaste albumet strukits från låtlistan sedan turnépremiären i Västerås. Även det politiska snacket mellan låtarna är nedtonat och det är både klädsamt och befriande för publiken. För Ulf Lundell är en stor musiker – men en ganska medioker samhällskritiker och protestsångare.

Lundell öppnar med Är vi lyckliga nu? En låt som starkt bidragit till att han för första gången på många år toppat albumlistan. Det är en skön melodi där saxofon och piano möts och han återvänder till den ljudbild som var så typisk för Lundell under 80-talet. och som i folkmun ibland brukar kallas Springsteen-soundet. Därefter följer en ganska monoton halvtimme som inte bryts förrän de akustiska tonerna till Evangeline försiktigt lämnar scenen. Det är titelspåret till ett album som släpptes när Lundell kommit ur sitt alkoholberoende i slutet på 80-talet. Albumet var religiöst färgat av hans nyväckta intresse för det frikyrkliga. Här får Lundells musikaliske vapendragare och gitarrist Janne Bark för första gången kliva fram och göra ett akustiskt gitarrsolo. Det är magiskt vackert och den första av många ståpälsar som Bark bjuder på under kvällen.

Ljudet på Cirkus är nästan alltid bra, men ikväll är den sensationell. Det är bara Lundells för kvällen rossliga röst som kontrasterar den knivskarpa ljudbilden. Publiken är blandad men domineras av äldre. Det är till exempel ingen slump att ståplatserna framför scenen bytts ut mot sittplatser. Framför mig sitter ett par i 70-årsåldern och deras ”moves” under konserten är begränsad till fingertrummande på knäna och några långsamma nickar med huvudet. Ja, i slutet av konserten reser de sig också – men det är inte frivilligt. Lundell själv bär uppknäppt skjorta och jeans. Det grå håret är knutet i nacken och med en luva på huvudet skulle han inte varit allt för olik father Christmas. Tempot är högt och han säger inget förrän efter en knapp timme. Då kommer lite samhällskritik som följs upp med FBL II från senaste plattan. Det är en uppföljningslåt till Folket bygger landet från 1996. Ett avskalat arrangemang och gnäll om samhällets usla tillstånd. Ingen vidare melodi och ett av få tillfällen då Tomas Hallonsten spelar mot – istället för med – orkestern när han går loss i sitt saxsolo. Tillsammans med De fyras gäng och Omaha är det här kvällens bottennapp.

Efter ungefär två timmar har den mesta ilskan runnit av och Lundell strålar av glädje. Han frågar vad publiken vill höra och i den kakafoni som utbryter väljer han Rom i regnet, som blir starten på en Lundellsk hitkavalkad. Den följs av Kär och Galen, titelspåret på Lundells mest sålda album och Gå ut och var glad – och då blir det allsång på Cirkus. De äldre ställer sig upp och orkar nästa stå i en kvart. Första extranumret avslutar konsertens återkommande tema på vinter och snö. Det är Snön faller och vi med den från albumet Nådens år som kom 1978. I originalet sjunger han duett med Agneta Fältskog. Här blir det duett med publiken.

Trots allt imponerar Lundell och även om hans största hits skrevs för mer än 25 år sedan känns det stort att han fortfarande klarar att leverera med sådan pondus. Han är nyss fyllda 63 och uttrycker allt oftare en vilsenhet i det samhälle han lever i – men när han skildrar stockholmsmiljöer och sjunger om den kärlek han upplevt i unga år blir det magiskt. Fy sjutton vad bra det är! Konserten avslutas med Snart kommer änglarna att landa (som finns med i en nyinspelning på Mauro Scoccos nyutkomna julskiva) men då har många i publiken redan lämnat Cirkus. Synd.

 

Konsert med Ulf Lundell, 11 december 2012 på Cirkus i Stockholm.

Jens Frithiof: gitarr

Marcus Olsson: klaviatur och blås,

Andreas Dahlbäck: trummor

Tomas Hallonsten: keyboard och blås

Janne Bark: gitarr

Surjo Benigh: bas

 

Låtlista, Cirkus Stockholm 11 december 2012

1. Är vi lyckliga nu?

2. Stockholms city

3. Tillsammans vi två

4. Ut i kväll

5. Dom fyras gäng

6. Evangeline

7. Bente

8. Stackars Jack

9. FBL II

10. Den vassa eggen

11. Rent Förbannat

12. Sjörövar Jennys sång

13. Vinterland

14. Omaha

15. Danielas hus

16. Om det här är vintern

17. Förlorad värld

18. Folket bygger landet

19. S:t Monica

20. Rom i regnet

21. Kär och galen

22. Gå ut och var glad

Extranummer 1

23. Snön faller och vi med den

24. Chans

25. Sextisju Sextisju

26. Gott att leva

Extranummer 2

27. Hon gör mig galen

28. Snart kommer änglarna att landa