Hur ska man föra sig i de ”fina” salongerna? Vad förväntas vi säga av ”ren” artighet för att det sociala smörjmedlet ska glida lätt och friktionsfritt. Andreas Rothlin Svensson som Alceste i Molières Misantropen är den olidlige sanningssägaren, som förväntar sig att alla ska följa hans väg – den enda rätta. Men självförhärligandet styr mot undergång. Lite social fernissa kan nog krävas även av den som försöker vara totalt sann.
Det är upplivande att kliva in i rummet på Dramatens Lilla scen och hamna mitt i spelets centrum. Precis framför oss i bänkraden sitter nämligen Alceste otåligt väntande på en senkommen vän till festen, teatern, föreställningen?
Och de munhuggs rejält, Alceste med sin motvikt Philinte, Torkel Petersson, när han äntligen dyker upp. Philinte, som dessutom stövlar iväg och tränger sig in i en av bänkraderna och kräver att få kalla en kvinna i publiken Éliante. På så sätt dras publiken in i spelets borgerliga salonger, in i dramats här och nu.
Det är fest och det ska vara trevligt, men under ytan försiggår alla möjliga intressekonflikter. Livia Millhagen spelar Célimène med lätthet och bravur, den unga kvinna kring vilken allas intresse cirkulerar. Hon är ung, hon är dum, egenkär och trotsig. Kräver att få pröva sina egna vägar för att nå dit hon vill komma och utan samvetsbetänkligheter manipulerar hon sina kavaljerer att tro att det är just honom hon vill ha, den hon för stunden vänder sin håg till.
Här finns många reflektioner över människan som social varelse: Hur beter vi oss mot varandra, vilka vill vi vara och hur når vi dit? Generella och aktuella frågor oavsett tidsepok, lika väl nu som när pjäsen skrevs 1666.
Misantropen är rolig, slagfärdig och många gånger mitt i prick på både det sagda och outsagda i sociala sammanhang, människor emellan. Vem har inte velat tvåla till en konkurrent på det sättet som Célimène trycker till Arsinoé, Angela Kovács? Styckets kanske bästa scen.
Och över allt faller färgglad konfetti i mängder och samlas till drivor, precis som yta kan täcka över all dumhet och idioti.
I rollerna: Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Angela Kovács, Per Mattsson, Torkel Petersson, Martin Wallström, David Mjönes
Översättning: Allan Bergstrand
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Kari Gravklev
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Lena Strandmark
Bild på scen och lanseringsbild: Mats Bäcker
Premiär: 19 november Lilla scenen på Dramaten
Spelar till: 28 april 2012
Textade föreställningar 16/12 och 29/12 Textdisplay finns att låna hos publikvärdarna.
Speltid: 2 timmar 20 minuter, inklusive paus.
