Måsen på Dramaten – varning för kritikersuccé!

On 26 september, 2014 by Carl Aronsson

 

Hans Klinga, Per Mattson, Stina Ekblad, Hannes Meidal, Rebecka Hemse. Fotograf Sören Vilks

Dramaten sätter upp Tjechovs Måsen – IGEN. Senast var på Elverket 2007 i samarbete med Galeasen, där en stjärnensemble ledd av Persbrandt, Göranzon och Malmsjö lyckades förföra hela kåren av teaterrescensenter redan innan premiären, vilket resulterade i att biljetterna tog slut i rekordfart. Men det som började så bra slutade den gången med att publikfavoriten Persbrandt inte bara lämnade ensemblen och rollen som Trigorin i förtid, utan också sin fasta anställning på Dramaten.

Nu när Måsen återigen får premiär på en Dramatenscen är förväntningarna lite mer nyanserade. Stora namn är förvisso med – men ingen med fixstjärnestatus. Pjäsen har många egenskaper som gör att varningsljusen blinkar hos biljettköpare som inte känner sig bekväma i teateretablissemangets finkostym. Dels för att pjäsen är en s.k. klassisker författad för mer än 100 år sedan – vilket ofta kräver genibetonat nytänkande i regin för att bli intressant och engagerande. Dels för att ramhandlingen är en historia som skärskådar teaterkonstens villkor och umbäranden – vilket lätt kan bli navelskådande och ointressant för utomstående. Allt detta leder ofta till kritikerhyllad scenkonst som inte lockar publik.

Stina Ekblad och Christoffer Svensson. Fotograf Sören Vilks

Det finns emellertid faktorer som gör att just den här föreställningen startar med ett plus i kanten och det är den danska regissören Vibeke Bjelke som förra året regisserade den hyllade föreställningen Som löven i Vallombrosa, skriven av Lars Norén. En pjäs som i hög grad bygger på lånade text från Måsen och Körsbärsträdgården. Det är också Norén och Björn Melanders översättning som används i den här upplagan av Måsen, samtidigt som flera ur ensemblen från Vallombrosa återkommer i de bärande rollerna, t.ex. Stina Ekblad, Hans Klinga och Björn Granath. Och det märks att ensemblen är tajt och samspelt, för Bjelkes Måsen är en riktigt sevärd föreställning – om än skrudad i en försiktig och städad Dramaten-tolkning.

Måsen var den första pjäsen som Tjechov skrev och den handlar om divan och skådespelerskan Arkadina (Stina Ekblad) som befinner sig i slutet av sin karriär. Hon lever med den yngre kända författaren Trigorin (Hannes Meidal) som mycket hellre fiskar än skriver. Hennes son Konstantin (Christoffer Svensson) när författardrömmar och har skrivit en pjäs som grannflickan och godsägardottern Nina ska spela huvudrollen i. Kvartetten – och övriga i ensemblen – strålar samman på ett lantligt beläget gods som ägs av Sorin, Arkadinas bror (Hans Klinga).

Hade handlingen varit en episod i Paradise Hotel hade den sammanfattande förtexten kanske varit ”Gräset är alltid grönare på andra sidan”: Trigorin är Arkadinas älskare men trånar efter unga Nina. Läraren Medvenko (Per Svensson) gillar Majsa (Rebecka Hemse), som i sin tur är förälskad i Konstantin som vill ha Nina – och så fortsätter det. Det handlar om obesvarad kärlek, viljan att bli sedd och uppskattad och om att inte räcka till. Den tidlösa handlingen gör att pjäsen genom åren kunnat förläggas i allt från originalets sekelskiftesmiljö till nutid – endast en framtidsversion står ospelad!

Stina Ekblad, Hans Klinga, Christoffer Svensson. Fotograf Sören Vilks

Måsen som pjäs är en blandning av komedi och tragedi som skoningslöst sätter skådespelarna på prov. Den som inte bottnar avslöjas på ett lika brutalt sätt som Idol-deltagare som ger sig i kast med låtar av Whitney Huston eller Aretha Franklin. Dialogen innehåller långa och bitvis teatrala monologer som ställer höga krav på frasering och tajming för att inte bli tråkiga. På scenen ska hela katalogen av mänskliga känslor framföras, vilket gör att rutin i hög grad blir utslagsgivande. Kanske är det därför Stina Ekblad lyckas med sin bästa gestaltning på en teaterscen under 2000-talet som den socialt okänsliga stjärnan Arkadina. Hon är arrogant, elegant och faktiskt lite sexig emellanåt! Med pondus tar hon sig an rollen som familjens matriark och i samspelet med sonen Konstantin tecknas en otäck bild av en dysfunktionell familj. Konstantins initialt pojkaktiga charm bleknar i takt med att hans dålig självkänsla och oidipuskomplex blottas. Det senare fångad i en scen med mamman som ger karaktären ett sorgset bråddjup, men också större trovärdighet för rollfigurens forsatta utveckling. Christoffer Svensson är en färsking i Dramatens fasta ensemble, men har växt för varje ny roll han antagit. Här bär han mycket på sina axlar utan att krokna. Med hög trovärdighet förmedlar han Konstantins frustration när de höga ambitionerna och viljan att förnya teaterkonsten förlöjligas och hånas av mamman och Trigorin.

Och som med alla klassiker hör det till att regissören sätter sin personliga signatur på föreställningen. Bjelke levererar en stark personregi men det är två dramaturgiska grepp som särskiljer hennes version. Dels att skådespelarna återkommande talar och tar ögonkontakt direkt med publiken. Dels kostymskiftet mellan akterna. Pjäsen inleds i originalets sekelskiftesmiljö men övergår till nutid efter paus. Något som återspeglas i både kostym och dialog. Det senare är en tydlig markering av dramats tidlösa tema. Rebecka Hemse i den mindre rollen som Majsa, tjänstefolkets dotter, sticker ut. Hennes destruktiva karaktär känns genuint hopplös och får mig av någon anledning att tänka på dagens självskadebeteende bland unga. Även Hans Klinga i rollen som Sorin briljerar med sin naturliga replikföring, som okonstlat förvandlar rysk 1800-tals prosa till mysig pensionärssvenska.

Rebecka Hemse. Fotograf Sören Vilks

Det finns dock några svagheter i föreställningen som gör att man inte når upp till det allra högsta betyget. Dels den bleka scenografin i första delen av första akten. När dialogen och karaktärerna kämpar med att förmedla en bild till publiken av den natursköna godset med utsikt över sjön, bjuds vi på en tom svart kulliss. Det känns trist och omotiverat. Föreställningen har också fått en släng av ”introvertsjukan”, som ofta förekommer när just klassikerna sätts upp. Man förutsätter att alla i publiken känner till handlingen och slarvar därför med den grundläggande presentationen av karaktärerna initialt. I pausen snappade jag upp flera diskussioner om vem som egentligen var vem. Det känns onödigt eftersom det påverkar förståelsen för hela dramat.

Jag såg en fantastisk uppsättning av Måsen på Skillinge Teater på Österlen i somras och var då övertygad om att det var årets bästa version. Nu är jag inte lika säker. Måsen på Dramaten kommer sannolikt att bli en stor kritikersuccé – men låt dig inte avskräckas för det. Det här är inte ett spektakel bara för teaternördar. Skådespeleri och regi håller toppklass, och det gör även manus och underhållningsvärdet.

Måsen på Dramaten
Premiär: 26 sep 2014, Stora scenen
Manus: Anton Tjechov
Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi och Kostym: Marie i Dali och Steffen Aarfing
Skådespelare: Stina Ekblad, Christoffer Svensson, Hans Klinga, Emma Mehonic, Per Mattsson, Eva Millberg, Rebecka Hemse, Hannes Meidal, Björn Granath, Per Svensson och Bengt CV Carlsson

Betyg4

Kommentera