I våras stod han på Dramatens scen som djävulen i Mästaren och Margarita. I höst tar han sig an rollen som Sorin, i Anton Tjechovs pjäs Måsen. Hans Klinga, 65, har utvecklat en timing och en känsla för det komiska och absurda hos sina rollfigurer, en förmåga som lockar både till skratt och eftertanke.
– Det finns komik i allt och jag är road av att se det komiska även i allvarliga situationer, säger han.
Dramatenchefen Marie-Louise Ekman har lämnat en avskedspresent till alla teaterintresserade som en liten bonus och teaser på Dramatens hemsida, där Hans Klinga fått utlopp för sin komiska talang. Den dramatiska asylen är en parodi över livet bakom den kungliga dramatiska teaterns scenförhängen. Marie-Louise Ekman har själv filmat med sin mobilkamera och bland de agerande skådespelarna gör Hans Klinga en sevärd och mycket rolig insats som teaterns ensemblechef. Sminkad med blå ögonskugga och med håret på ände beklagar denne rollfigur sitt dilemma att inte själv få stå tillräckligt i centrum, när den egentliga arbetsuppgiften självklart är att stötta de ”riktiga” skådespelarna.
– Ja, jag roade mig själv och det var väldigt kul och skoj att improvisera och leka lite grand, säger Hans Klinga och berättar att han till den figur han gestaltade lånade drag av sin egen mormor.
– Jag tyckte väldigt mycket om min mormor, och tänkte mycket på henne när jag gjorde den här rollen.
Iakttar och noterar
Och det är så han gör när han närmar sig en roll. Han iakttar, påminner sig möten i verkliga livet, tar efter något han har sett, hört eller läst.
– Det kan vara ett hörn eller en sekund av en person, något som man upplever under ett visst ögonblick, en gest, en attityd som jag fäster mig vid, säger Hans Klinga och medger att han till exempel tittar på människor när han promenerar med hunden Stina, en flatcoated retriever.
Men främst gäller det att vara närvarande i nuet och att kunna ha tillgång till sina egna sammantagna erfarenheter, menar han.
– Det gäller att ha tillgång till alla inre rum och vara så öppen att man kan använda sig av dem – även av sina mörka sidor.
För två år sedan fick han pris som Dramatens flitigaste skådespelare. Då spelade han under året med i fyra fem pjäser och gjorde sammanlagt 138 föreställningar. Räknar man bort helger och högtider, jul och påsk, blir det nästan en föreställning varannan dag.
– Det är väl egentligen inget man vill, ha pris för att man är duktig att stå på scenen, säger han. Det kan bli för mycket och i stället blir man sliten och tappar lusten.
Och det menar han skulle vara det värsta. Att bli sjuk och vara tvungen att ställa in.
Namn som förpliktigar
Men nu är det inte bara pris för flit han har fått ta emot, 2009 tilldelades han O’Neill-stipendiet som årligen delas ut till högt förtjänta artister på Dramaten. Och där är han i gott sällskap tillsammans med storheter som Inga Tidblad, Gunn Wållgren, Georg Ryderberg, Sif Ruud. Och Holger Löwenadler som också pryder väggen i hans loge. En loge som han delat med andra storheter som Georg Ryderberg och Max von Sydow. Namn som förpliktigar kan man tänka, men som kanske också viskar repliker från väggarna. För det menar Hans Klinga präglar nationalscenen.
– Jag kan känna en sådan värme av allt det liv som har funnits i det här huset. Det är så spännande och stimulerande.
Hans Klinga säger att han älskar teater och att han älskar sitt yrke. Han har dragit ner på andra uppdrag som att regissera och att undervisa för att kunna fokusera, och helt och fullt gå in för sitt skådespeleri, att försöka renodla det sceniska uttrycket.
– Jag känner fortfarande att jag utvecklas och det är också det som är målet. Efter varje föreställning går jag igenom varje moment och tittar på vad som blev fel och det jag kan ändra, göra annorlunda och bättre nästa gång.
Mötet med publiken
Men när han får frågan vad det är som driver honom, blir han tyst en lång stund.
– Det är mötet med publiken. Det kan vara enastående när allt fungerar. Det är inte en enda gång som man går in på scenen utan att vara nervös. Men är man förberedd och allting fungerar tar det lustfyllda mötet med publiken överhanden.
Efter höstens spelsäsong är det inte bara det egna agerandet som kommer att stå i fokus. Då vidtar förmodligen uppgiften att återta rollen som regissör för Söderblomsspelet i Trönö och åter ge must och färg åt biskop Natan Söderbloms liv och leverne på sommarteatern utanför Söderhamn, sommaren 2015.
Vad gör du om tio år?
– Jag vet inte. Jag har en massa planer. Kanske spelar jag mindre, kanske bor jag utomlands.
Och om att åldras.
– Det är inte helt oangenämt att bli äldre, även om jag inte skulle ha något emot att vara 25 år igen, vem skulle inte det? Men jag känner mig mycket friare nu, oräddare i min yrkesroll även privat. Jag har inget emot att göra saker själv, till exempel att resa, något som jag inte hade kunnat föreställa mig att göra för tio femton år sedan. Det går alldeles utmärkt och jag trivs i mitt eget sällskap.
Fakta Hans Klinga
Född: 17 april 1949
Familj: Dottern Elin Klinga, skådespelerska, ett barnbarn Joel 3 år.
Bor: Östermalm
Intressen: Förutom teater älskar jag Spanien och att resa. Lagar gärna mat – gör en jättegod gazpacho – en kall spansk soppa på grönsaker. Musik – särskilt Jussi Björling – är med i Jussi Björling-sällskapet.
Kommande uppdrag: Ibsenroll på Dramaten i februari och Söderblomspelet, sommaren 2015.