60 år på scenen. Yvonne Lombard tillhör en av våra mest kända skådespelare, men att hon skulle trappa ner eller pensionera sig från teatern verkar vara helt uteslutet. I stället har hon fått uppleva en ny vår och har i dag mer jobb än någonsin. Men det har inte alltid varit lätt. Det fanns en period i medelåldern när hon var deprimerad.
– Det är en tid när man börjar åldras. Man börjar bli skraltig och känner att en ny kropp håller på att ta form. Men det tar det ett tag tills man accepterar det. Och sedan är man plötsligt gammal.
Yvonne Lombard gjorde sig på 50- och 60-talet känd som komedienne och var en av de söta flickorna med skinn på näsan som figurerade i olika roller på teaterscenen och i tv. Under många år var hon också Marabous affischnamn som mumsade choklad i reklaminslagen innan filmen började. Sedan 60-talet tillhör hon Stockholms stadsteaters fasta ensemble. Redan innan pålarna slogs ner i marken skickade hon ett vykort till den blivande teaterchefen och skrev: Oh, kan jag inte få vara med. Hon blev antagen och var bland de första att uppträda på teaterns nya scen.
Teatern är hennes livsluft och hon har sagt i en intervju att det är på scenen hon lever. I det verkliga livet känner hon sig som en fisk på torra land.
– Ja, det är glädjen och lusten som driver mig. Utan lusten skulle jag nog inte kunna spela, men det gäller nog för alla skådespelare, säger Yvonne Lombard.
Hon kommer från en borgerlig familj med en pappa som var professor i romanska språk vid Lunds universitet, och skådespelare var kanske inte det första föräldrarnas hade hoppats på när Yvonne Lombard prövade in på Dramatens elevskola 1948.
– Mamma sa: Låt henne pröva, hon kommer ändå in. Så småningom blev de riktigt stolta och brukade dyka upp för att se mig spela, säger hon och skrattar.
Men allt har inte varit positivt. Under en period på 80-talet, när Yvonne Lombard var i 50-årsåldern, hade hon en depression och ville inte stiga ur sängen på morgnarna. Hon som alltid tyckt att det var roligt att möta en ny dag.
– Jag var i klimakteriet, drabbades av tandlossning och fick ett ödem på stämbanden som jag var tvungen att operera. Och så gick jag upp tio kilo, jag som alltid varit rädd att gå upp i vikt. Jag ville inte gå upp ur sängen, det var kusligt. Hon fick hjälp av en terapeut, och teatern skickade henne till ett hälsohem i Jämtland och när hon kom tillbaka väntade en stor roll i Bertolt Brechts pjäs Mutter Courage.
– Mor Courage blev min comeback och folk frågade lite undrande – kan hon spela Bertolt Brecht. Det är den bästa roll jag har haft.
Hösten 2012. Det är premiärkväll och Yvonne Lombard gör en stark insats som Marianne i
Carin Mannheimers pjäs I sista minuten på Stadsteatern i Stockholm. I den första akten kan man följa henne i alla vindande tankebanor kring ensamhet, utsatthet och sorg, men också i lusten till livet och det som finns kvar – vännerna och bridgen varje måndagslunch. Hon är bitsk, hon är klarsynt, hon är rolig och helt fantastisk. Och när ridån går ner efter den första akten slår hjärtat lite extra för den 83-åriga damen på scenen som får mina ögon att tåras av medkänsla och igenkännande.
Men när vi träffas i foajén till sceningången dagen innan premiären är hon avspänd och glad och vet ännu inte att föreställningen kommer att få ett fantastiskt mottagande.
– Du får titta på oss med snälla ögon, säger hon och tar mig på armen när vi går trapporna upp till hennes loge som hon delar med sin medspelare och vän Meta Velander.
– Det är en fantastisk skön punkt i livet när man plötsligt börjar acceptera att man är gammal, att man inte behöver hålla på att vara så himla tjusig jämt. Man kan säga vad man tycker och blir tagen någotsånär på allvar. Man får en slags auktoritet.
Yvonne Lombard åldras med värdighet, men man anar fortfarande den glada och spralliga tjejen från 50- och 60-talet med glimten i ögat och de bitska replikerna.
Och visst är hon tjusig emellanåt, så som vi kommer ihåg henne. När det minglas vid teater- och filmpremiärer är det gärna dun och fjädrar och naturligtvis de karakteristiska glasögonen. Gärna tillsammans med maken Lennart Hellsing 93, som med förkärlek klär sig i färgsprakande kostym.
När vi skiljs åt lämnar jag över en liten cellofanpåse med chokladpraliner. En liten present inför premiären.
– Jag helt enkelt älskar choklad, säger hon och skrattar. Jag äter choklad varje dag på kvällen i sängen. Aldrig på dagen och inte innan föreställning. Nej, chokladen njuter jag efteråt.
Yvonne Lombard
Bor: Kungsholmen i Stockholm
Familj: Mannen Lennart Hellsing, fem barn och barnbarn.
Aktuell: I pjäsen I sista minuten på Stadsteatern
(Texten har även varit införd i Sprf-tidningen)