Pjäsen Madame Bovary bygger på Gustave Flauberts klassiska roman. Och ändå inte,
Emma Bovary har gift sig med ”tråkmånsen” Charles och inser snart att han varken har finanser eller fantasi för att matcha hennes drömmar om romantik, flärd, konsumtion och erotik. Emma börjar handla på kredit och skaffar sig inte bara en, utan två älskare. Samtidigt föder hon sin och Charles dotter, ett barn hon inte har särskilt starka moderskänslor för. Emma drömmer sig bort, ända till Italien dit hon vill åka med Rodolphe, en av sina älskare och börja om på nytt. Men Rodolphe har liksom fått vad han vill ha och när lånehajen Lheureux (som finurligt nog betyder lycka på franska) börjar kräva in sina pengar, dras snaran åt om Emmas hals. Av allt blir intet.
Pjäsen, som utan större problem förlagts till vår tid, är skriven av den tyska dramatikern Tine Rahel Völcker. Förra året hade hennes över tre timmar långa version premiär på Maxim Gorki Theater i Berlin, i en hyllad uppsättning. När Unga Dramaten tar sig an stycket, har man sett sig tvungna att stryka ner pjäsen med mer än hälften. Regissören Annika Silkeberg har översatt, bearbetat och kortat ner den ursprungliga texten och jag är inte alldeles säker på att det är till pjäsens fördel.
Min största invändning mot den här uppsättningen är att den känns alldeles för periodisk. Övergångarna flyter inte alls, vilket märks särskilt väl när man hoppar i tiden. Roller som jag tror är viktiga för helheten, inte minst för att förstå Emmas agerande, har fått stryka på foten. Dottern är en av dem. Så Emmas resa går helt enkelt lite för fort och som publik är det stundtals svårt att förstå vad det är som driver henne. Vad flyr hon egentligen ifrån? Sig själv, maken, konventionerna? Och är konsumtionen ett substitut? Isåfall, för vadå? Leda? Det hinner man knappt gestalta här. Och varför visar hon noll och inga känslor för sitt barn? Problemet som jag ser det, är att Emma i Unga Dramatens version inte slits mellan någonting. Inte heller finns det någon fördjupning i relationen med maken eller kanske ännu viktigare – i den till dottern.
Man ställer sig därför frågan: Är det inte just i sådana här lägen man har hjälp av en dramaturg? För att få hjälp med strykningar och behålla det som är viktigt? För att fördjupa det som måste fördjupas så att berättelsen fortfarande når sitt syfte? Det är obegripligt att en dramaturg de facto har varit involverad i den här uppsättningen! Och om det beror på att produktionen består av många starka, konstnärliga viljor eller någonting annat låter jag vara osagt. Faktum kvarstår. Allt hänger inte ihop. Och det är fler än en ”darling” som borde fått stryka på foten. Det allra tydligaste exemplet är de i mitt tycke onödiga koreografiska inslag som då och då bryter spelet.
Kostymerna däremot sitter som en smäck och skådespelarinsatserna är det heller inga fel på. Ja, även scenografin är minnesvärd.
När publiken gör entré kommer den rätt in i Charles Bovarys fotostudio. (Ty i den här versionen är han fotograf, inte läkare.) Scenrummet är täckt av svart-vita bilder på Emma och har två stycken catwalks. Med fantasins hjälp blir fotostudion också paret Bovarys hem, hotell och så vidare. I några scener har man även plockat in en livekamera och när dessa sekvenser filmas projiceras de i realtid på ett par filmdukar. Tyvärr känns greppet ganska sökt, eftersom det på senare tid funnits med i flera uppsättningar, dessutom bättre utförda än här.
Alexandra Drotz Ruhn i titelrollen, är ett rött, intensivt yrväder från första stund. Ibland kan jag tycka att hon får så mycket utrymme att relationen till de andra medspelarna bleknar. Det blir lite mycket one-woman-show, även om hon gör det bra. Johan Holmström, som Emmas man Charles kan konsten att spela försynt. (Men varför Silkeberg valt att klä ut honom till någon slags playboy första gången vi ser honom, begriper jag inte. Särskilt som det inte finns ett uns av sådana tendenser hos Charles efter det.) Mia Benson, som fått göra ett snabbt inhopp som Charles mor, gör en stram, torr och sanningssägande svärmor. Här hade man kanske också önskat en viss fördjupning. Relationen man, hustru och svärmor är något jag tror att många kan känna igen sig i och inte minst ha åsikter om.
Adam Pålsson, som den unge älskaren är en talang värd att hålla ögonen på. Senare i höst har han en av huvudrollerna i SVTs dramatisering av Jonas Gardells ”Torka Aldrig Tårar Utan Handskar”. Pålsson har en naturlig oförställd scennärvaro och en direkthet i spelet som jag tycker väldigt mycket om.
Men det är Danilo Bejarano, i rollen som machomannen Rodolphe, som bjuder Emma/Alexandra på störst motstånd. I de scener där Bejarano är med tycker jag att spelet lyfter och i förlängningen också förståelsen för Emma. Han gör en en livsfarlig och medveten förförare, och använder både kropp och röst för sitt ändamål. Ibland tycker jag mig ana att han lånat drag av kollegor som Persbrandt och Ramberg. Och det blir ganska dråpligt när en sådan typ mumlar att han vill gosa efter en nyss avslutad herdestund.
Unga Dramaten som sagt. Jag är inte helt hundra på att det är en pjäs som tilltalar en ung publik. Å andra sidan är det väl en scen som riktar sig direkt till skolor, så publikunderlaget finns antagligen redan där. Nå. Projektet är alls inte oävet. Även om jag personligen önskat mer fördjupning och att man kanske hade strukit vissa sceniska lösningar istället för text. Skådespelarnas insatser väger dock upp och betyget blir en godkänd trea.
Madame Bovary av Tine Rahel Völcker efter Gustave Flaubert
Medverkande: Alexandra Drotz Ruhn, Johan Holmberg, Mia Benson, Ruben Lopez, Adam Pålsson
och Danilo Bejarano
Översättning, bearbetning, regi: Annika Silkeberg
Scenografi och ljusdesign: Jenny André
Kostym: Helena Sjöstedt
Musik: Fredrik Arsæus Nauckhoff
Koreografi: Alexandra Drotz Ruhn
Peruk och Mask: Melanie Åberg
