Johan Klings nya roman Glasmannen utspelas i ett iskallt Stockholm och även den här gången är huvudpersonen en ensam och olycklig man. Huvudpersonen Felix (vilket ironiskt nog betyder lycklig) är 44 år och lever ett ganska så asocialt liv. När han en dag bestämmer sig för att inte gå till jobbet mer, utvecklas hans fantasi till mental ohälsa. Han har inga vänner. Ingen familj. Så ett vänligt ord från någon, en kvinna på krogen eller en man på ett bibliotek, kan i Felix värld betyda någon som vill vara hans flickvän eller vän.
Redan i bokens inledning får vi veta att Felix känner sig skör som glas, Och i sin dagbok låter han oss, sida upp och sida ner, få läsa om inte bara olycklig kärlek och missriktad vänskap utan också giriga bostadsrättsinnehavare och halvtaskiga advokater. Med monologens hjälp får vi kliva in och ner i ett psyke och får veta att det i princip är fel på alla andra. Det är också det som gör det så uppenbart att allt inte står rätt till med berättaren själv.
Johan Kling skriver sparsmakat och lyckas göra pricksäkra porträtt, av både Felix och de människor som passerar honom. Men framför allt lyckas han gestalta en människa som är på väg utför mentalt. Här finns stråk av svart humor men bitvis är det också ganska tungt. Man vill ryta till: ”Ryck upp dig!”. Men det är väl just precis det som en ledsen människa inte kan? Istället bryts Felix bokstavligt talat ner inför våra ögon. När han beslutar sig för att inte gå till jobbet mer och när han upprepade gånger är sen med hyran till den nybildade bostadsrättsförening som han hyr sin lägenhet av, blir man allt oroligare som läsare.
Men så kommer ett halmstrå. En dag ringer en advokat och meddelar att en avlägsen släkting till Felix har dött och att han har ett oväntat arv att hämta. I någon slags glädjeyra och som en symbolhandling för ekonomisk framgång köper sig Felix en paletå! En snygg överrock för alldeles för dyra pengar på självaste NK. Men såklart solkas paletån ner, och i takt med det blir också människorna i Glasmannens omgivning smutsigare. Halmstrået blåser bort.
Jag tycker så väldigt mycket om Johan Klings sätt att berätta. Visst innehåller romanen blinkningar till Hjalmar Söderberg, men det här är en text som står stadigt för sig själv. Det Kling gör är att precist, smärtsamt och stilsäkert berätta hur en människa kan brytas ner och hamna i totalt utanförskap. Med öm penna tecknar han ännu ett porträtt av en ensam, sorgsen människa som vandrar omkring på vår huvudstads gator.
Så blir Glasmannen till sist en berättelse om hur skör gränsen kan vara för en människa. Hur lätt det kan tippa över för den som lever ett på ytan ordnat och socialt liv till att hamna i marginalen, i hemlöshet och socialt utanförskap. Jag tycker det är hemskt. Och det är hemskt bra skrivet.