Meny Stäng

En Folkefiende – kreativt om moral och egennytta

Ensemblen i En folkefiende. Foto: Petra Hellberg

Ibsen skrev En Folkefiende endast ett år efter att hans mest kontroversiella drama Gengangere publicerades i Danmark. Gengångare berörde så kontroversiella ämnen (bl.a. incest, könssjukdomar och aktiv dödshjälp) att pjäsen till en början bojkottades av ledande teatrar i alla de nordiska länderna. Det resulterade i att En Folkefiende faktiskt fick skandinavisk premiär några månder före Gengångare på Christiania Theater i Oslo 1882.

En Folkefiende är en moralisk och politisk pjäs som kretsar runt en badanläggning. Badet är byns turistmagnet och en viktig inkomstkälla för kommunen. När anläggningens läkare, Leif Stockmann (Leif Andrée) upptäcker att vattnet är förgiftat slår han omedelbart larm till såväl badanläggningens ledning som lokaltidningen. Rimligen borde doktor Stockmann hjälteförklaras, men hur beskedet mottages blir en uppvisning i mänskligt beteende och hur de demokratiska principerna också kan användas för egennyttiga syften. Om detta handlar pjäsen.

En Folkefiende är på intet sätt mindre kontroversiell än Gengångare, men den är mer explicit i handlingen och rotar ganska djupt i både människans och demokratins svagheter. De flesta av Ibsens dramer kretsar förvisso runt tidlösa ämnen, men den norsk-svenska regissören Alexander Mørk-Eidem är sin vana trogen och klok nog att modernisera det drygt 120 år gamla dramat. Han uppdaterar såväl persongalleriet som dialogen och originalmanusets tio roller har bantats till nio. Doktor Stockmanns främsta fiende är inte längre hans bror utan kommunpolitikern och systern (Cilla Thorell). Den orädda och bestämda kapten Horster har förkroppsligats i en ung nynazist som är oberäknelig och våldsbenägen (Peter Eggers).

En Folkefiende innehåller många överraskande moment. Att rollfigurerna lånar skådespelarnas förnamn har Mørk-Eidem begagnat sig av förut, men greppet att scenografin skapas och växer fram under pågående föreställning känns nytänkande och kul. Scenen är helt tom när ensemblen rullar in materialvagnen till tonerna av Beatles Come Together. Golvet täcks med wellpapp och skådespelarnas egna kroppar fungerar som mall för figurer som målas på kartong. Det blir fler och fler figurer under förställningen och till slut är både väggar och scen fulla av dessa figuranter som illustrerar byns invånare. De musikaliska låtvalen är anpassade till handlingen och är ett återkommande inslag. Musiken kretsar ofta runt Jörgen Billing (Jörgen Thorsson) som har en komisk ådra men också en musikalisk karriär parallellt med skådespeleriet. Han står även för pausmusik för de som valde att sitta kvar i salongen under pausen!

Cilla Thorell, Jan Mybrand och Andreas Kundler. Foto: Petra Hellberg

Mørk-Eidem har planterat en autencitet i ensemblen som uttrycks i form av flera ”spontana” avbrott. Sufflören blir en del av föreställningen, pjäsens dialog ifrågasätts av skådespelarna, publikens får rösta genom att räcka upp handen osv. Överlag är skådespeleriet övertygande och föreställningen bärs bokstavligen upp av hela kollektivet. Ingen fallerar – även om inte alla briljerar. Möjligen presenteras rollfiguren Horster lite för otydligt för att bli riktigt engagerande. Leif Andrée gör huvudrollen, och gör som så ofta förr en stabil insats, men jag kan tycka att rollen i allt för hög grad anpassats till Leif Andrée istället för att Leif Andrée anpassats till rollen. Språkbruket (könsord och svordomar) och kostym (gympadojor och T-shirt med texten The Clash) förstärker knappast gestaltningen av en seriöst yrkesutövande läkare. Då hade det kanske varit bättre att doktor Stockmann fått en annan yrkestitel? Cilla Thorell övertygar däremot stort i rollen som det slipade kommunalrådet. Hon är korrrekt, dryg och precis så kalkylerande som en politiker som skapar politikerförakt agerar. Även Louise Peterhoff sticker ut i rollen som doktor Stockmanns dotter. Hennes, till en början, återhållna ilska kanaliseras i mötet med nynazisten Horster och frustrationen över demokratins långsamma kvarnar gör att hon söker nya ideologier. I slutakterna lyser galenskapen i hennes ögon. Kajsa Ernst i rollen som fru Stockmann kämpar med dilemmat att stödja sin man och samtidigt göra det som är bäst för familjen.

Pjäsen sparkar i många riktningar – inte minst i en monolog riktad direkt mot den tysta majoritet som skapar förutsättningar för extremism, orättvisor och våld. Men också kopplingen mellan egenvinning och de beslut vi fattar. Spänningen och den intellektuella spänsten finns genom hela föreställningen. Vad gör doktor Stockmann när det står klart att konsekvenserna av hans handlingar kommer att påverka familj, privatekonomi och yrkesutövning negativt?

LA
Leif Andrée. Foto: Petra Hellberg

Mellan raderna förstår vi att Mørk-Eidem haft såväl den politiska krisen i Sverige som miljöfrågor i åtanke när han regisserat dramat. Det känns aktuellt, underhållande och stämmer till reflektion – och i den kategorin finns inte många dramer med mer än 100 år på nacken! Mørk-Eidem visar att Ibsens bäst före datum ännu inte passerats. En Folkefiende sätter fingret på något mycket ömtåligt – väl medveten om att publiken riskerar att känna igen sig.

En Folkefiende
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Lilla Scenen
Premiär: 6 dec 2014
Speltid: 3 tim 10 min inklusive paus
Regi: Alexander Mørk-Eidem
I rollerna: Leif Andrée, Kajsa Ernst, Louise Peterhoff, Cilla Thorell, Niklas Falk, Jörgen Thorsson, Andreas Kundler, Jan Mybrand, Peter Eggers

Betyg4

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.