Stockholm Music and Arts – recension dag 3

On 5 augusti, 2013 by Carl Aronsson

SMA

Billy Bragg

Det finns något tveggat med musiker som etiketterar sig själva som protestsångare. Krocken uppstår om du gillar musiken men inte budskapet. Bob Dylan har förklarat att han ofrivilligt fick gurustatus i början av sin karriär. Publiken trodde plötsligt att han satt på alla sanningar när han i själva verket bara hade beskrivit hur han upplevde världen. Han hade inga lösningar och gillade och accepterade aldrig rollen som protestsångare. Den fallna manteln har han sedan aldrig tagit på sig igen.

Jag är själv kluven till fenomenet och kan inte dölja att jag blir full av misstankar om att protesterna egentligen bara handlar om pr och att skaffa sig goodwill. Billy Bragg både mässar och sjunger om världens orättvisor. Han kallar sig för vänsteraktivist, men lyfter ofta bara frågor som partier på hela den politiska skalan kan ställa sig bakom. Till exempel att vi ska hjälpa U-länder och ta ställning mot krig. Senaste skivan Tooth & Nail var dessutom så långt bort från både Storbritannien och protester man kan komma.

Och inte är det så mycket till protest att leda allsångscover på Bob Marleys One Love? Däremot är det svårt att inte gilla Billy Bragg som person. Han är karismatisk och mellansnacket är roligt att lyssna på. Budskapen bäddas ofta in i skämt och musikaliskt är han stabiliteten själv. Han levererar standardlåtar inom genren folk/country. Det är inget att skämmas för men du kan lika gärna sitta en bit från scenen med en picknick och ha Braggs sköna stämma i bakgrunden. Bragg var inte tänkt att bli festivalens höjdpunkt och så blev det också.

Betyg2

 

Laura Mvula

Att brittiska Laura Mvula är en debutant i stora sammanhang (hennes album Sing to the moon släpptes så sent som i våras) märks inte alls. På scen är hon ett fullblodsproffs. Lugn och trygg i sin musikalitet. Bekväm och behaglig mot publiken. Under söndagskvällen levererar hon sin personliga mix av urban pop, soul, R&B och jazz och det visar sig gå alldeles utmärkt att ”översätta” debutalbumet till en livespelning.

Hon öppnar upp med Like the morning dew och fortsätter med Flying without you som handlar om en ungdomsförälskelse. Mvula jobbar mycket med rytmer, harmonier, handklappar och körpartier och får hjälp av både publik och det tighta kompbandet, som består av harpa, trummor, bas, fiol och cello. Då och då bildar de bakgrundskör till Mvulas tonsäkra stämma. Det är rytmiskt, musikaliskt och harmoniskt.

Spelningen håller bara på i 50 minuter och hon avslutar med Green garden och talar ödmjukt om att sluta i tid för att Prince ska få ta över scenen. I takt med att hennes repertoar blir större lär även spelningarna bli längre och fylligare. Så kom snart tillbaka Laura!

Betyg4

 

Prince

Festivalens dragplåster – och 80-tals ikonen – Prince avslutar andra upplagan av Stockholm Music and Arts. Men det börjar inte bra. Redan när Laura Mvula går av scenen vid halv åtta börjar publiken trängas framför scenen. På utsatt tid en timme senare är stämningen längst fram hos ståpubliken ansträngd. Röda ansikten, irriterad stämming och en temperatur högre än den som bjöds i solen tidigare på dagen. Då vet publiken inte att det är mer än en timme kvar innan Prince tar sig upp på scen!

Minns ni Chaka Khan, Grace Jones och Nina Hagen? 80-talet var decenniet då artistvärlden kryllade av divor som inte brydde sig.  I kraft av sin popularitet fick media, publik och arrangörer rätta sig efter deras nycker och om det inte passade var ”Fuck you” ett ganska vanligt svar. På den tiden fanns inga bloggar, Facebook och Twitter där publiken kunde uttrycka sina åsikter. Då var det inte på tal om att Madonna skulle ta ställning mot krig, miljöförstöring och i hbt-frågor. Då kunde en arrogant Rod Stewart komma undan med manschauvinistiska skämt och sönderslagna hotellrum. Tack och lov har artistvärldens uppnäsor blivit färre – men det finns undantag, och Prince är ett sådant.

Han börjar med en maktdemonstration. Han förbjuder publik och media att fotografera under konserten. Detta förtydligas när Hanna Ford, trummisen i bandet, kommer ut på scenen en kvart innan start och talar om att det råder totalt fotoförbud. Hon vill att alla stänger av sina mobiler, eftersom bandet har jobbat så hårt för att sätta ihop den här showen. Prince vill att publiken ska fokusera på att lyssna och se!

Drygt två timmar senare, strax efter halv tio på kvällen, drar showen igång med en bandad version av Princes senaste singel Fixurlifeup, en låt som även spelas live lite senare. Setet inleds med en mjuk remake av Let’s go crazy för att sedan övergå i något som mer liknar en spelning på Sweden Rock. Princes karaktäristiska funkbeat är ersatt med slamriga gitarrer och ett sound som för tankarna till Jimmie Hendrix drogmarinerade solon från 60-talet. Den nya ljudbilden beror i hög grad på att det gamla kompbandet NPG (The New Power Generation) ersatts med 3rd Eye Girl. Ett band vars medlemmar handplockats av Prince själv.

Danska basisten Ida Nielsen var tidvis även medlem i NPG. Trummisen Hannah Ford hittade han i en video på nätet, liksom gitarristen Donna Grantis. Men trots att den senare är skolad musiker från McGills University i Montreal låter det inte bra. Grantis får vid några tillfällen ta ordentligt med plats på scen, men det märks att hon inte är bekväm med arrangemangen. Solona framförs utan känsla och det låter mekaniskt när tajming och de viktiga pauserna i gitarrsolona inte hamnar rätt mellan riffen. Att bandet helt saknar blåssektion bidrar givetvis också till att känslan av funk och soul uteblir. Det blir mer av en instrumental motorväg än en skön landsväg fylld med kurvor.

Det ordinarie setet håller på under cirka en timme och innehåller i huvudsak material från de mindre framgångsrika åren, dvs de senaste 25 åren. Vi får höra svårt öronjobbiga versioner av Guitar, Plectrum Electrum och Screwdriver. Avslutningen är bättre, och en hint om vad som ska komma. Han sätter sig bakom pianot och river av ett kort medley med hits som Diamonds and Pearls, The beautiful ones och Something in the water. Hitparaden övergår så småningom till en befriande allsång i Purple Rain.

Det finns emellertid flera inslag i showen som inte har med musiken att göra som drar ner helhetsbetyget. Dels grafiken som kunde varit hämtad från vilket studentspex som helst. Det är simpla animationer och taffliga skuggsilhuetter som projiceras i bakgrunden. Tre flamlampor av enklare modell är utplacerade på scen. De är av samma typ som man kan köpa på Buttericks (Ni vet ett tygstycke som fladdrar över en eldröd lampa). Usch vad dåligt. Inte riktigt vad man förväntar sig av en historiens mest inflytelserika artister i modern tid. Jag har också problem med ljussättningen där man valt att riktar starka lampor i ögonen på publiken under stora delar av showen. Inte minst direkt bakom Prince när han sitter vid pianot. Vad är felet? Trots allt är det publiken som betalat och kommit för att se Prince. Inte tvärtom.

Prince envisas också med att hålla liv i ett mossigt trix från Artistskolans begynnelse. Nämligen att i var och varannan låt utbrista namnet på den ort där han för tillfället befinner sig. Vanligtvis ett publikfriande tilltag för att få en sovande massa att vakna, men det var sannerligen inte ett problem han brottades med ikväll. För trots att ståpubliken framför scen väntat i två långa timmar och upplevt ytterligare en första tråkig timme av spelningen, är de inte sena med responsen när hitkavalkaden drar igång. Prince blir inropad tre gånger och det är egentligen inte förrän de sista 40 minuterna som det blir party på riktigt.

Vid det andra inropet sjunger rödflammiga män i grupp till Nothing compares 2 U. Då börjar de lulliga 50+ damernas ryckiga dans till Sign o’ the Times och när basgången i When doves cry börjar mullra dansar hela Skeppsholmen av lycka. Det räcker dock inte för att klara de högsta betygen. Musikaliskt är det än klar fyra, men helhetsupplevelsen stannar vid tre.

Betyg3

Kommentera