Inger Alfvéns senaste roman har ett klassiskt upplägg och ändå inte. Det är midsommarafton i vackraste Sörmland och på gården Ramsättra rustas det för bröllop. Brudparet gifter sig dock inte av kärlek, det har den blivande bruden Viktoria gjort klart för sina närmaste. Mannen hon ska äkta tycker nämligen om killar.
Redan i inledningen anar jag dock ugglor i mossen. Där finns nämligen en förteckning, en namnlista på de 16 karaktärer jag ska ägna lite mer än 300 sidor åt. Om författaren känner sig nödgad att skriva ner alla släkt- och vänskapsförhållanden redan där, anar jag att det är en ganska så rörig värld jag ska träda in i.
Riktigt så illa blir det dock inte – trots att det tillkommer ytterligare ett par namn i romanens andra del. Att Alfvén är en skicklig berättare och persontecknare, råder det inget tvivel om. I korta kapitel låter hon bruden, brudens far, mor, styvmor och döde styvfar komma till tals. Via dem tecknas ett familjedrama som även inkluderar personer som ingen röst har, till exempel en död farfar och en älskad styvbror som sitter på kåken.
Sakta, sakta spinner Alfvén ett nät som visar hur svårt det kan vara med nära relationer. Hur yta och pengar ibland står i vägen för inre lycka och hur lätt det är att svika både barn och vuxna.
Det är fascinerande. Alfvén mejslar skickligt fram karaktärernas olika temperament och röster. Hon lyckas på pricken fånga samtalstonen mellan exempelvis Viktoria och hennes unga väninnor när de träffas på Waynes Coffee. Och det knyter sig i magen när hon beskriver den inre konflikt styvmamman Sonja brottas med samtidigt som hon måste fixa med allt praktiskt inför bröllopet. Kommer någon att tacka henne? Knappast.
Jag kanske är fördomsfull men under läsningen slår det mig att det här måste vara en text som mest tilltalar kvinnliga läsare. För det vrids och vänds på relationer, konflikter, tankar och handlingar, lite så där som ett långt samtal mellan kvinnor kan låta. Det är skickligt uppbyggt och välskrivet, men understundom också rätt segdraget.
Själv har jag sällan problem med att en historia berättas utifrån flera olika berättarperspektiv. Men här blir det faktiskt en belastning. Kanske beror det på att många avsnitt är väldigt korta. Kanske är det för att karaktärerna, och perspektiven, helt enkelt är för många. På något sätt rymmer den här romanen stoff till flera böcker, och just när det börjar ”ta fart” i en berättelse tar den abrupt slut och så hoppar Alfvén över till nästa. Så där håller det på. Allra märkligast blir styvbrodern Max öde. En person som på ett eller annat sätt påverkat de flesta av bokens karaktärer. Han lämnas i princip i sticket av författaren när boken är slut. Inte kul.
Inger Alfvén är dock en författare som vet hur man skapar driv i en historia. Hon kan lägga ut trådar och knyta ihop de flesta av dem – samtidigt som hon ger karaktärerna olika röster. Bara det värt att studera, för den som är det minsta intresserad av att själv skriva en skönlitterär roman. Inte för inte, har Alfvén varit handledare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet!
”Allt vi aldrig gjorde med varandra”
av Inger Alfvén
Albert Bonniers Förlag
319 sidor