Teaterlivet är blodigt allvar med en ständig kniv på strupen när man som skådespelare ska göra entré på scenen.
– Det är på liv och död. Det förstår man när man hållit på ett tag. Det är ingen lek och inget för mesar, då får man filma, anser Marie Göranzon.
I nästan 50 år har skådespelaren Marie Göranzon, 71, stått på Dramatens scen i Stockholm. Det har blivit över 100 föreställningar. Hon har även varit engagerad vid några av Stockholm privatteatrar och gjort ett flertal filmroller, bland annat som polischef i flera Beck-filmer.
Att hon i dag tillhör Sveriges skådespelarelit, är ingen överdrift.
Men det är på teaterscenen som hon har sin största lyskraft. De senaste åren har hon fått göra flera stora roller, i bland annat En familj och Höstsonaten, som också renderade henne SvDs Thaliapris 2010. Med stark och sårbar urkraft gestaltade hon på scenen två dominerande mödrar.
Kväll efter kväll – samma roll – men med samma skärpa och inlevelse och alltid, alltid inför en ny publik. Hur går det till? Det är här Marie Göranzon gör en distinktion mellan en filmroll och att stå på scen inför en publik.
– På scenen är det här nu. Men i film kan man ta en scen om och om igen. På scen går det inte att göra om.
Det har inte blivit lättare med åren, snarare lurar scenskräcken i kulisserna, nu mer än tidigare. Och det gäller att inte hålla sig alltför långt borta från de stora rollerna, om man kan, för då är det inte alls säkert att man vågar stå på scenen över huvud taget, menar hon.
– Nu har jag två år som är ganska fullspäckade framför mig, men sedan, så småningom, kan jag tänka mig att ta lite mer ledigt i perioder, kanske ett halvår, eller fyra fem månader. Om jag får vara frisk och om någon vill ha en när man kommer tillbaka, säger hon sedan med visst förbehåll.
I en uppmärksammad tv-intervju i programmet Min sanning sa Marie Göranzon att hon såg ett slut på sin långa skådespelarkarriär, men när vi träffas i hennes loge på Dramaten är hon mer svävande.
Jo, hon ska nog hålla på ett tag till, men vill försöka ta lite mer ledigt för att kunna göra annat. Hon skulle vilja göra en resa till London eller Berlin några dagar tillsammans med några nära väninnor sen barndomstiden i Linköping.
– Vi träffas regelbundet, ungefär var tredje månad. Det är oerhört viktigt för mig att det finns människor som känner till min bakgrund och vet vad jag har i min ryggsäck. Där man aldrig behöver förklara något, utan det är bara att ta vid där man slutade förra gången.
Men perioderna av ledighet får inte vara för långa, för då lurar rädslan för att kliva ut på scenen igen. Scenskräcken har blivit värre med åren. ”Det är så nära självmord man kan komma”, har hon sagt i en intervju. Det är då i det ögonblicket som hon kan luta sig sin kunskap, teknik och långa erfarenhett.
Den lilla logen på Dramaten där vi sitter är hemtrevligt inredd, en soffa med ett färgglatt överdrag, bekväma kuddar, ett litet bord och en fåtölj vid sidan av. På väggarna hänger modern konst, roliga och intressanta att vila ögonen på. Marie Göranzons sminkbord är en dröm av ordning och reda med smink, parfym, borste, kam prydligt uppställda, foton av barn och barnbarn, barnteckningar. Bredvid på golvet står fyra par skor i en snörrät rad.
Logen, som hon delar med sin man Jan Malmsjö, är hennes andra hem. Hit kan hon dra sig tillbaka om hon vill vara ifred och repetera texter och här tar hon också emot yngre skådespelare, främst kvinnor, som vill fråga henne om råd eller be om hjälp i en viss roll.
– Jag har blivit tillfrågad om att bli lärare på scenskolan flera gånger, men jag har alltid tackat nej. Det känns alltför ansvarsfullt. Det passar mig bättre att möta redan färdigutbildade unga skådespelare, som vill fråga mig om råd eller höra mina synpunkter på en text eller en roll, säger Marie Göranzon.
Marie Göranzons främsta motivation i dag är att ge publiken valuta för pengarna. Att vid varje framträdande försöka återskapa det genuina och trovärdiga i sina roller och inte glömma att för publiken är mötet alltid den första gången.
Hon menar att det endast är fem procent av alla teaterföreställningar där hon medverkat som hon är nöjd med. Förutom Höstsonaten och En familj också Lång dags färd mot natt och Fröken Julie som Ingmar Bergman regisserade.
Det var också i rollen som Julie som Marie Göranzon första gången kände att det fysiska och psykiska gick ihop. När man vågar släppa saker rakt igenom hela kroppen. Då kände jag fysiskt att jag tagit ett steg i utvecklingen som skådespelare.
– Helt nöjd kan jag inte säga att jag har varit någon gång.
När vi träffas arbetar hon med tre roller samtidigt. Andra ökenstäder (Other desert cities), Fanny och Alexander och Dödspatrullen som har premiär nu till helgen.
– Ja, det är lite mycket just nu. Jag har tre texter i huvudet, men jag hoppas att det ska gå om inte hjärnan går sönder, säger Marie Göranzon med viss ironi i rösten.
Dödspatrullen är en nyskriven pjäs av Dramatenchefen Marie-Louise Ekman som utspelar sig på ett äldreboende. Den roll som Marie Göranzon spelar bygger till stor del på Marie-Louise Ekmans egen mamma. Dödspatrullen är mammans öknamn på hemtjänsten.
– Den är lite sorglig, men också rolig. Hon kommer direkt hemifrån till det här boendet. Hon är slagkraftig och drastisk. Hon är fräck och hittar på saker. Allt finns kvar, man ser flickan i henne, den unga kvinnan, modern. Det är en rolig och komplex roll och en pjäs som passar både en äldre och en yngre publik.
Hur gör du när du närmar dig en roll?
– Det handlar mycket om inlevelse. Jag försöker att känna mig in i den mamman och alla hennes sidor, sympatiska och osympatiska. För i slutänden måste jag ändå på något sätt försvara henne. Jag försöker att göra henne så trovärdig som möjligt inför mig själv. Jag kryper in under skinnet på henne, så att hon inte blir en karikatyr, utan en människa av kött och blod.
Fakta:
Namn: Marie Göranzon
Född: 27 oktober 1942
Familj: Maken Jan Malmsjö, 81, dottern Lolo Amble (med Lars Amble), sonen Jonas Malmsjö. Tre barnbarn, 20, 7 och 1,5 år
Bor: På Strandvägen i Stockholm
Aktuell: Spelar huvudrollen i pjäsen Dödspatrullen som har premiär den 18 januari på Dramaten mot Örjan Ramberg. Övriga medspelare Lars Amble, Lil Terselius, Lena Nilsson, Basia Frydman. Regi: Marie-Louise Ekman.