Lycke vilken Lycka på Stockholms Stadsteater!

On 31 januari, 2012 by Ulla Tiderman

Fredrik Lycke och Louise Peterhoff i Lycka på Stockholms Stadsteater. Foto: Carl Thorborg

Först vill jag börja med att säga att jag är helt hänförd, förtrollad, lycklig, uppsluppen, ja helt enkelt förälskad. Föreställningen Lycka på Stadsteatern i en bearbetning av Alexander Mørk-Eidem med en relativt ung ensemble är svart och ljus, enkel och svår – precis så som det är i verkliga livet. Många av skådespelarna lyser i sina roller och mest av allt glittrar Fredrik Lycke. Förförisk och diabolisk, en man som kan få allt, men ändå ingenting kan ta emot.

Det anses att Lycka av Anton Tjechov (1860-1904), som i tidigare versioner hetat De föräldralösa och som också är känd under namnet Platonov, är ett verk från hans ungdom. Det handskrivna pjäsmanuset hittades först 1920 i hans syster Maria Pavlovnas bankfack och var ett dittills okänt manuskript.

Ett förstlingsverk, från tiden efter det att hans far gått i konkurs och Tjechov under gymnasietiden blivit kvar i födelsestaden Taganrog, medan den övriga familjen flyttat till Moskva? Ja, så kan det mycket väl vara.

Föreställningen sprudlar av liv. Här är det party dygnet runt, alla festar för andras pengar. På randen av ekonomisk ruin och djupaste förtvivlan dansar skådespelarna som om de alla var figuranter medan någon annan nyckfull drar i trådarna. Sarkasmer och förolämpningar kan emellanåt verka lite studentikost, men rakt igenom lyser tomheten.

Framgång, lycka och kärlek är vad alla söker och längtar efter, men målet att fullfölja det man av börd och utbildning är ämnad för misslyckas. Platt faller människorna. Någon kärlek finns inte. Det är synd om människorna. Är det för att själens hunger aldrig stillas? Hungern efter kärlek, närhet – lycka?

Allt började med Hair
Här tar jag mig friheten att göra en liten utvikning. Jag vill lägga tyngd på upplevelsen genom att kort beskriva en begynnande förälskelse. När Stadsteatern hade sin höstpresentation 2011 och visade upp några scener ur kommande pjäser, mötte jag Fredrik Lycke för första gången. Han minglade lite lätt bland lunchlediga stockholmare utanför Stadsteaterns sceningång. Med lockigt burr och yvigt skägg, trasiga jeans och händerna i fickorna äntrade han utescenen. Något ur Hair skulle det bli. Och så börjar han sjunga I’ve got life tillsammans med några medagerande i föreställningen.

Det var som att få ett knytnävslag i magen. Jag blev hänförd och tårarna började rinna nerför mina kinder. Vilken röst – vilket utspel. Han fångade mig direkt och jag bokade biljetter till föreställningen Hair samma dag.

När jag några månader senare satt på bästa parkettplats gjordes rollen som Burger av hans bror Alexander Lycke – en bra röst – en fantastisk föreställning – ändå var jag besviken. Jag funderade flera gånger på att gå och se Hair ännu en gång, ringa till teatern och försäkra mig om att den ”rätta” huvudrollsinnehavare skulle stå på scenen.

Narcissus på scenen
Så står han där. Äntligen! I en annan pjäs, men jag är förälskad, hänförd. Mister Platonov i egen hög person, älskad av alla, men han speglar bara sig själv i andras ögon och drunknar, oförmögen att älska, i sin egen själs djupa svarta brunn. Så bra…

Men det som verkligen får mig att falla pladask för Lycka, är skådespelarnas interagerande med publiken. Det är så roligt, så fyndigt, så knäppt, så vulgärt och så oerhört mänskligt. Och skulle jag inte ha vetat bättre hade jag, som i en teaterföreställning för barn, ropat ”akta dig för vargen” och försökt att leda skådespelarna på den rätta vägen.

Men allt ljus ska inte falla på Fredrik Lycke. Enastående är också Jörgen Thorsson, som gör doktorn, en egoistisk suput som hellre lyfter flaskan till munnen än bryr sig om sina patienter. En komisk talang av stora mått och med en närvaro som lyfter publiken upp till scenkanten rakt in i hjärtat av hans gestaltning. Och Tova Magnusson, så känslokall och så skör, så vacker och så ful, när hon som ung änka efter en greve, anser att hon måste sälja sig själv och sin själ för att bibehålla det liv hon har vant sig vid att leva. Men inte heller till henne kommer kärleken.

Rörande full
Övertygar gör också Åke Lundqvist, som misslyckad politiker och pappa, bland annat i inledningsscenen, då han är så rörande full och sentimental att man skulle vilja gå upp, krama om honom och hjälpa honom i säng.

Det enda jag möjligen skulle ha något att invända emot är längden på pjäsen, fyra timmar och tjugo minuter är lång tid att hålla koncentrationen hos en publik, även med paus. Och det kanske också är därför salongen är halvfull.

Måtte ensemblen få fortsatt förtroende. Skynda, skynda att se den. För det är en av de bästa pjäserna som Stadsteatern visat. Men utan publik kanske pjäsen inte får vara kvar på repertoaren så länge till.

Pjäs: Lycka, Längd: 4,20 inkl paus
Scen: Stora scenen Stockholms Stadsteater
Text: Anton Tjechov. Översättning: Staffan Skott
Bearbetning & Regi: Alexander Mörk-Eidem
Medverkande: Fredrik Lycke, Frida Hallgren, Tova Magnusson, Jörgen Thorsson, Lennart Jähkel, Åke Lundqvist m.fl.

Kommentera