Den halvfärdiga himlen

On 22 oktober, 2011 by Carl Aronsson

 

Tranströmer som teater? Nja, som en första bekantskap med nobelprisvinnarens lyrik är teatern inte det bästa forumet. För den som kan sin Tranströmer kan pjäsen kanske upplevas som en ”best of-föreställning” där korta och utvalda citat från hans livsverk gestaltas på scen.

Den halvfärdiga himlen spelas på Strindbergs intima teater vid Norra Bantorget. Namnet är också en diktsamling som poeten Tomas Tranströmer gav ut 1962 på Bonniers förlag. Regissören Mia Winge har försökt visualisera Tranströmers lyrik, men frågan är vad hon velat uppnå? Lånar hon Tranströmers texter för att skapa ett fristående verk som ska stå på egna ben? Vill hon visa Tranströmers storhet genom att göra hans lyrik mer lättillgänglig från scen. Eller vill hon göra en ”Mamma Mia” där hon väver ihop utvalda delar till en sammanhängande berättelse?

Den frågan får vi tyvärr inte besvarad under föreställningen. Pjäsen är ingen berättelse i den mening att den har en början och ett slut. Handlingen är förlagd till ett kontor, men frågan är av vilken anledning? Miljön hade lika gärna kunnat vara en skola, en kyrka eller ett torg. Dramat inkluderar fyra olika roller som spelas av Samuel Fröler, Thérèse Svensson, Iwa Boman och Ulf Eklund. De gör alla en utmärkt insats och att karaktärerna blir platta beror främst på manus och regi. Eftersom alla repliker bara utgörs av korta citat från Tranströmers verk blir det mer av improvisationsteater med snabba skiftningar och utan sammanhang. Thérèse Svensson som ”den unga” sticker ut och är föreställningens behållning, tillsammans med Ulf Eklunds stramt återhållna gestaltning av ”den okände”.

För att föreställningen inte ska bli en ren poesiuppläsning tvingas Winge bryta av med larmsignaler, skrik och sammanbrott med jämna mellanrum. Det får den halvsovande publiken att vakna till. Efter föreställningen var det ett sällskap som livligt diskuterade om Samuel Fröler gestaltade Tranströmer själv eller om han var någon annan. Svaret på frågan, och vilka de övriga i ensemblen gestaltade, fick man dessvärre köpa programbladet för att få veta.

Tranströmers poesi är klok, finurlig och eftertänksam. Hans lyrik är genial för att den är begriplig och enkel. Den är så mycket tankar som finns koncentrerade i hans dikter att det måste få ta tid att konsumera hans verk. På scenen staplas dikter, och citat från brev, efter varandra i ett tempo som inte ger tid till eftertanke. Och eftersom dramat inte har en handling som håller ihop föreställningen kräver det att man lyssnar noga på varje replik. Det kräver en koncentration som blir jobbig redan efter en halvtimme. Förställningen är på drygt en och en halv timme och det är för långt. För den som är nyfiken och vill läsa mer om Tranströmer rekommenderas jag istället hans samlade dikter som finns utgiven som pocket. Tranströmer på teater är tyvärr ingen bra idé.

Den halvfärdiga himlen är en samproduktion med Stockholms Stadsteater. Spelas tisdagar till söndagar till och med 6 november.

Kommentera