Coldplay på Stockholms Stadion

On 31 augusti, 2012 by Carl Aronsson

Torsdagens spelning på Stockholms Stadion bjöd på tjugo låtar totalt under 1 timme och 39 minuter – och det var inget som hade lämnats åt slumpen. Turnén är välregisserad in i minsta detalj och det gäller allt från låtval, scenografi och ljud till ljus, mellansnack, teknik och koreografi. Att bandet däremot väljer att inte göra några klädbyten är nog en medveten markering. Man vill vara lite mer Rolling Stones än Kylie Minogue – även om mycket ur föreställningen lånats från popvärldens stora ikoner. Avancerad ljusshow, cool grafik, konfettiregn, cirkelformade storbildsskärmar etc. Mest iögonfallande var kanske publikarmbanden som delades ut före konserten. Armbanden förvandlade varje enskild person i publikhavet till en levande ljusorgel som pulserade i takt till några av låtarna.

Spellistan innehöll dock inga större överraskningar: Det var alla spår från senaste plattan Mylo Xyloto (förutom balladerna U.F.O. och Up with the birds) samt bandets största hits som bockades av. Av de 20 mest spelade Coldplay-låtarna på Spotify var det faktiskt bara Trouble (15) och Life In Technicolor (16) som saknades under kvällen! Så mot den bakgrunden är det svårt att hävda att Coldplay gjorde publiken besviken. Möjligen kunde man skippat några av de mindre melodiska spåren som Violet Hill och God put a smile upon your face. De tillhör inte Coldplays största hits utan finns med för att man tycker att de fungerar bra live. Högt tempo, mycket gitarr – men svag melodi.

Det blir dock en mäktig inledning på konserten när fyrverkerier, pulserande armband, laserljus och en häftig grafik kommer loss till instrumentala Mylo Xyloto – som strax övergår i Hurts like heaven. Publiken hugger direkt och händerna vajar till Chris Martins falsettsång. Stadion sprakar i olika färger och ljudet är förvånansvärt bra – och högt. På en tross mitt i arenan har extra högtalare monterats och basen slår lika hårt i bröstet på de som sitter längst bak som de som står framme vid scenen.

Chris Martin är bandets frontfigur, och han sparar inte på publikfrieriet. Han ber om ursäkt för att man spelar samtidigt som Lady Gaga, och lovar alla trogna fans att de ska leverera den bästa konserten någonsin. Han säger att den svenska publiken är bäst i världen (på Parken igår fick danskarna samma utnämning!), och han upprepar det vid flera tillfällen under kvällen. Det jublas varje gång men det känns inte speciellt äkta. För en grupp som profilerat sig starkt på sociala frågor genom att stödja Fair trade, Amnesty och Band Aid borde trovärdighet skattas högre. Under kvällen ska bandet göra en liveinspelning för den amerikanska organisationen Stand up to cancer där Chris ska läsa från ett manus. Han förbereder publiken på vad som ska hända men frågan är om han tar uppgiften riktigt på allvar? Han missar replikerna och får börja om igen och förmodligen hade han inte koll på att han skulle ha hållit talet innan de spelade låten Paradise. När han upptäcker misstaget har de inget annat val än att spela Paradise en gång till! Och just det misstaget kanske känns som en av de få äkta och spontana händelserna under kvällen..

Efter en röjig inledning mullrar det majestätiska introt igång till The Scientist med Martin ensam på piano. Det blir kvällens första allsång och publiken sjunger – nä snarare skriker – Nobody said it was easy så det ekar ända bort till Stureparken. Det är bra, riktigt bra. Coldplay är ju ett av musikvärldens få band som gör sig redo för de stora arenorna redan vid kompositionen. Nästan utan undantag innehåller deras största hits långa stycken med trallvänliga partier. Lite grann som Magnus Uggla – men med den skillnad att Ugglas publik under en hel turne motsvarar Coldplays publiksiffra för en kväll. Idag var den 33.000.

Sedan följer konsertens tråkigaste avsnitt med kraftig överdos av skitig gitarr, dåliga arrangemang och tamt framträdande. Dvalan bryts av Princess of China där Rhianna dyker upp på storbildsskärmarna och sjunger duett med Chris Martin. Det är en smart lösning och det känns lite skönt med en kvinnlig röst mitt i spelningen, om än bara på vita duken. Lite senare dyker ballonger och belysta fjärilar upp mitt i publikhavet och kittlar det visuella intrycket. Scenografin är otroligt genomarbetad och fräsch.

Efter ännu ett lugnt parti blir det riktig fart igen när introt till Viva la vida börjar spelas. Det var bandets första listetta i både England och USA och responsen i stadion blir omedelbar. Även sittplatspubliken reser sig och det är synd att arrangemanget på den här låten är så usel. Någonstans halvvägs in i låten försvinner sången som överröstas av trummor och gitarr. Det blir allt på en gång och en sjukt jobbig ljudbild. Kanske gör det inte så mycket eftersom publiken bara hör sig själva i allsången.

Även extranumren är noga regisserade. Bandet tackar för sig efter bara drygt en timme. Regnet börjar falla över ståplatspubliken och vinden ökar. Det blir två inrop och andra gången dyker bandet överraskande upp på en mindre scen framför östra långsidan. Lite kul är det när Chris Martin börjar sjunga de inledande stroferna ur Lady Gagas Born this way. Han ursäktar sig snabbt och konstaterar att det var fel sång innan Speed of sound börjar rulla.

För de som inte sett Coldplay tidigare var konserten säkert en stor upplevelse, men det fattas en hel del till betyget fem. Framförandet får en trea men de tekniska lösningarna, visuella intrycken och stämningen lyfter totalupplevelsen till en fyra.

Konsert: Coldplay, Stockholms Stadion 30 augusti 2012

Publik: 33.000

Låtslista

1. Mylo Xyloto

2. Hurts like heaven

3. In my place

4. Major minus

5. Lovers in Japan

6. The Scientist

7. Yellow

8. Violet hill

9. God put a smile upon your face

10. Princess of China

11. Up in flames

12. Warning sign

13. Don’t let it break your heart

14. Viva la vida

15. Charlie Brown

16. Paradise x 2

17. Us against the world

18. Speed of sound

19. Clocks

20. Fix you

21. Every teardrop is a waterfall

Kommentera