Call Girl – en film om sex och politik

On 9 november, 2012 by Camilla Janzon

Foto: Jukka Male

Call Girl är visserligen Mikael Marcimains långfilmsdebut, men han är för den skull inte en nybörjare i filmsammanhang. TV-serier som Lasermannen, Graven och Upp till Kamp har bevisat att han är en regissör att räkna med. Men det som funkar bra att berätta i flera tv-avsnitt måste tightas till i en spelfilm och frågan är om inte Call Girl gjort sig bättre som TV-serie.

För Call Girl är faktiskt för lång (2,20 tim) för sitt eget bästa. Flera scener hade gott kunnat stryka på foten för att täta ihop storyn. Och trots att rekvisita- och kostymavdelningen gjort ett hästjobb med allt från kläder, limpmackor och dagstidningar, blir det ibland nästan löjligt med alla de tidsmarkörer man vill visa upp.

Filmen, som sägs vara inspirerad av Geijeraffären (justitieministern som misstänktes för att ha köpt sexuella tjänster) blir i Marietta von Hausswolff von Baumgarten manus en politisk film om dubbelmoral, makt och mörkläggning. Men också en historia om vad som kan hända ungdomar som hamnar på glid.

Ty i centrum av historien står den 14-åriga Iris (Sofia Karemyr) som hamnat på ungdomsvårdsskola där det blåser lull-lull-vindar à la 70-tal. Via några andra intagna tjejer hamnar hon i bordellmamman Dagmar Glans stall och i takt med att Iris röda nagellack skavs av dras hon bokstavligt talat ner i skiten. Det som från början var en ”kul grej” blir snabbt blodigt allvar och i princip omöjligt att ta sig ur.

Dagmar Glans kunder tillhör det högre samhällsskiktet och leder ända upp till den politiska maktens korridorer. Och här någonstans möter fiktion verklighet, ett par gånger för mycket, för att man ska kunna slå ifrån sig att Call Girl bara är ”inspirerad” av verkliga händelser.

Redan i filmens inledning glirar det i antydningar om till exempel Olof Palmes medverkan i härvan. Tv:n står på i en av de första scenerna, och i en TV-studio sitter en amerikansk skådespelerska med självaste statsministern. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att scenen syftar på ett klassiskt avsnitt av Kvällsöppet, där Shirley MacLaine och Olof Palme var gäster. Strax därefter följer en scen där en av statsministerns medarbetare, Aspen Thorin (David Dencic) som för övrigt har stora likheter med verklighetens Ebbe Carlsson, lämnar över några besvärande handlingar till en väntande bil och han gör det genom att gå samma väg som Palmes mördare gjorde en gång, via Tunnelgatan upp mot Malmskillnadsgatan.

Som publik börjar man omedvetet leta förlagor i det persongalleri som presenteras och det går inte att komma ifrån (vilket jag tror att både regissör och manusförfattare är väl medvetna om) att filmen kittlar sina betraktare tack vare den ”eventuella” sanning som presenteras. Att frånsäga sig det ansvaret, genom att säga att man inte gör anspråk på att göra en dokumentär, är ganska fegt.

Men fiktionen Call Girl är välgjord. Inte minst tack vara Hoyte van Hoytemas (Lasermannen, Låt den rätte komma in, Tinker Tailor Soldier Spy och The Fighter) suveräna och suggestiva foto. Här finns också utmejslade karaktärer och enormt bra skådespelarinsatser ner till minsta lilla biroll. Därför finns det starka skäl och tro att Marcimain är duktig på att ge personregi.

Det är roligt att få se båda gamla och nya ansikten på vita duken. Här finns till exempel Hanna Ullerstam och Sverrir Gudnason, som pricksäkert gör två småflummiga socialarbetare på ungdomshemmet. Sven Nordin är tung och trovärdig i rollen som en av Dagmars hejdukar. Simon J Berger övertygar i rollen som polisen som vill ha fram sanningen (Han är i princip den enda positiva vuxengestalt som finns med i filmen!) Sven Ahlström gör ett närmast oförglömlig porträtt av en slemmig ”värvare”, som påminner lite om Dustin Moores karaktär Stanley Tibbets i Tjejen som visste för mycket, en pytteliten roll med den oförglömliga repliken: ”Welcome to my beavertrap!”. Ahlström visar, precis som Moore, prov på hur man kan göra väldigt mycket av en liten, liten roll.

Ordet ”kaffeflickor” får en explicit plats i filmen och det görs många fina skådespelarprestationer i det som utgör Dagmar Glans ”stall”. Inte minst debuterande Sofia Karemyr, i rollen som Iris, övertygar och har garanterat en filmkarriär framför sig.

Men framför allt är det Pernilla August som lyser i Call Girl. Hon är fullkomligt suverän i rollen som bordellmamman! August mejslar fram ett porträtt av en ”affärskvinna” med järnkoll och starka psykopatiska drag. En kvinna som smeker med ena handen och slår med den andra. En kvinna som själv också är mor, och som i en glimrande kort scen avslöjar hur komplicerad och kärlekslöst det förhållandet är. Skulle tro att det är Guldbagge-varning på Augusts insats!

Call Girl
Regi: Mikael Marcimain
Längd: 2,20 tim

Kommentera