Bokrecension: Jungfrustenen

On 20 oktober, 2013 by Elisabeth Oweson

 

jungfrustenen

Michael Mortimer, pseudonym för en enligt honom själv ”typisk mellansvensk författare” som bara skriver sånt som ”kritikerna och etablissemanget vill ha”, är aktuell med romanen Jungfrustenen, den första i en serie om sex delar som cirklar kring en mineral Linnés lärljunge Daniel Solander fann år 1769 på Nya Zeeland, med en sammansättning så besynnerlig att den kan kullkasta hela Linnés system. Stenen går i fyra bitar som hamnar i händerna på vitt skilda personer. Alla tillskriver stenen olika magiska egenskaper, varav den viktigaste i nuläget verkar vara att den kan förstöra världen.

När vi kliver in i historien är det Nobelfest och studenten Ida Nordlund får, på order från sin mormor Alma, ta emot en sten och ett brev från Nobelpristagaren i fysik, Anatolij Lobov. Något går fel och Lobov dör, mitt under brinnande festligheter. Ida begriper att någon är ute efter stenen och på mormoderns uppmaning flyr hon norröver för att föra den i säkerhet. Men det är fler personer som av skilda anledningar vill ha tag på henne och det hon har i bagaget. Jakten kan börja.

Vilken mellansvensk briljant författare som tröttnat på att skriva för etablissemanget är egentligen ganska ointressant. Förlaget presenterar det som en kombination av ”pojkboksäventyrets berättarlusta med dystopins angelägenhet, agentromanens komplexitet med den muntliga skrönans dråplighet”. Men Jungfrustenen kränger, som om lasten var alldeles för tung och vill vara alla till lags. Idas bil är på väg mot polcirkeln redan innan jag hunnit begripa hur hennes väninna lyckats packa all överlevnadsutrustning. Här blandas biljakter med muterade trutar, olovlig vargjakt med Solanders sjuttonhundratalsdokument, undangömda bunkrar för topphemliga experiment med fylla på Finlandsfärjan. Det är så många spår att det är svårt att riktigt orka engagera sig. Visst – det är ett gediget hantverk, på gränsen till överambitiöst, som om Mortimer vill visa upp alla sina leksaker och intressen på en gång, innan vi ens hunnit stifta bekantskap. Och jag får som läsare aldrig pausa och känna mig mer intelligent, närmare en lösning, för författaren har redan bestämt riktningen som bara är rakt fram.

Det är inte bara historien som kränger, det gör även språket. Efter hundra sidors läsning undrar jag ifall författaren försöker sänka sig ned till vad han anser vara en alldeles vanlig nivå, en nivå som han inte brukar ha och därför inte känner sig bekväm med och måste förenkla för att han inte tror att gemene man ska hänga med. Språket är egentligen inte som bäst när vi följer huvudpersonen Ida, utan i de passager där författaren följer, eller identifierar sig med, karaktären Mikael – som också råkar vara författare och som försöker värja sig från den litteraturkritiker han mest av allt avskyr.

Jungfrustenen är som sagt den första av utlovade sex böcker, men till skillnad från många andra serier slutar den första delen i ett ingenting som ska få oss att kasta oss över del två, vilken enligt författaren själv redan är färdig. Pulsen och tempot finns där, de obesvarade frågorna likaså. Jag anar att det behövs mer än en av de fyra stenbitarna för att lösa mysteriet men ändå är jag inte helt på det klara med om Mortimer vill ha med mig på resan, eller om han vill fortsätta i eget majestät, för att det är roligt och lustfyllt att skriva när man får göra som man vill, utan pressen från kultursidorna. Å andra sidan är den breda massan en väl så stark kritiker och en serie om sex tjocka böcker ett projekt som kräver tålamod och uthållighet från både författare och läsare.

Jungfrustenen av Michael Mortimer

Norstedts, 505 sidor

Betyg3

Kommentera