BOKRECENSION: DEN TOMMA STOLEN AV J.K. ROWLING

On 29 november, 2012 by Elisabeth Oweson

 

Du har säkert redan hört talas om den, J.K. Rowlings nya bok, mest för att Harry Potters ”mamma” har övergivit barnböckerna och skrivit sin första roman för vuxna. ”Kan hon verkligen skriva?” undrar den som tror att barnböcker, det svänger man ihop på en kafferast. Istället är det nog så att det är svårare att skriva för barn än för vuxna, inte för att barn är mer kritiska och svårflörtade utan för att vi vuxna också vill ge vårt godkännande, särskilt i åldern 7-12. Är det god litteratur är det helt okej att barnen läser – är det skräp skrynklar vi på näsan. Själv har jag många vänner som kastade sig över den engelska utgivningen av Harry Potter, för att slippa vänta på den svenska översättningen och för att få läsa i ett sträck, innan högläsningen för barnen tog vid några månader senare.

Så – ja. Visst kan hon skriva, J.K. Rowling. Hon kan alla trick man bör kunna för att skapa spänning, framåtrörelse och intresse. Och hon månar om sin brittiska publik, för precis som i Harry Potter lägger hon handlingen till en obetydlig småstad någonstans i England. I Pagford bubblar det av konflikter, sedan en av kommundelsnämndens medlemmar, Barry Fairbrother, hastigt dött. Eftersom han ivrigt förespråkade att det försummade bostadsområdet the Fields och behandlingshemmet för alkohol- och narkotikaberoende skulle behållas inom staden, har han också starka motkrafter som hellre ser att storstaden intill tar hand om det elände de en gång skapat.

Vi blir kvickt indragna i det som kännetecknar en småstad: byskvallret, de relationer man antar ingen vet om men som i själva verket är allmängods, lösryckta antaganden, häcklandet, smusslandet, bakom-ryggen-snacket. De lismande leendena och den låtsade godmodigheten, känslan av att sitta fast och aldrig kunna ta sig därifrån, fly från sitt inrutade liv och alla konventioner. Det är kvickt och rappt skrivet och Rowling fångar personligheterna med exakta penseldrag, men orden och karaktärerna är så många och viljan att förklara, att aldrig lämna läsaren åt sitt öde, blir nästan manisk. Ingenting är för litet att dissekera, varje sten måste vändas.

Men det finns ett annat, allvarligare, problem i ”Den tomma stolen” – jag får inte sympati för en enda person i hela boken. Det är som om Rowling ser ned på hela småstadsfenomenet och alla engelska stereotyper, för de är nästan alla dumma, dryga, feta, fula, inkompetenta, illa klädda, våldsbenägna, drogade eller fnask. Vems sida ska jag vara på? Vem håller jag med? Vem ömmar jag för och hoppas ska klara sig, ta sig ur det mörka? För ju mer smutskastningen ökar, desto mer famlar jag efter någon att hålla i handen, någon som kan leda mig härifrån. Och den som går någorlunda vinnande ur striden är inte tillräckligt nyanserad för att få all min sympati, märkligt nog.

Det sägs att Rowling vurmar för de utsatta, särskilt för barn och ungdomar. Men de ungdomar som skildras i ”Den tomma stolen” har alla tappat hoppet och resignerat inför det faktum att de är en produkt av sina korkade och misslyckade föräldrar. Det är en ledsam beskrivning av hur ungdomar upplever sina liv – och faktiskt, för det mesta, inte ens sann. Det hör ungdomen till att klaga och föräldragenerationen till att tro att allt hopp är ute, men bilden är inte så mörk som vi tror.

Om du väntade dig en underhållande bok får du vara böjd åt det baksluga och nedlåtande, skratta åt folk som misslyckas, glädjas med felkalkyler och gotta dig åt fadäser. För mig fastnar skrattet i halsen, trots att hantverket är skickligt.

Den tomma stolen av J.K. Rowling Originaltitel: The Casual Vacancy

I översättning av Molle Kanmert Sjölander, Charlotte Hjukström, Gudrun Samuelsson, Ing-Britt Björklund, Helena Hansson och Tove Janson Borglund

Wahlström & Widstrand, 525 s

 

Kommentera