Kvällarna med Kerstin – Ann Petrén lyser i mörkret

On 3 december, 2013 by Camilla Janzon
Foto: Petra Hellberg

Foto: Petra Hellberg

”Kvällarna med Kerstin” bygger på ”Dagarna med Kerstin”, en intervjubok om och med Kerstin Thorvall av Åsa Mattson och Caroline Roosmark. Och det blir både ljust och mörkt när Ann Petrén tar sig an rollen som Kerstin. För hon gör ett mångsidigt personporträtt som är både obehagligt, roligt, sorgligt och dråpligt.

Även om jag själv inte tillhör målgruppen, märker jag redan när jag intar min plats i salongen, att publiken till stor del består av Thorvallska beundrarinnor. För det är inte bara mina stolsgrannar som klappar entusiastiskt i händerna när livebandet på scen spelar taktfasta afrikanska toner. ”Det här kan man lyssna på länge”, utbrister en kvinna bakom mig förtjust till sin bänkgranne. Och mer kommer de få höra.

För det här är en föreställning som lägger stort fokus på musikens och dansens betydelse för Thorvall. Hur hon kan dansa sig nästintill rusig till afrikanska rytmer. Hur hon kan gå in i extas och dansa ut (och av sig) både ångest och aggressivitet men också sexualitet.

Under föreställningen får vi ta del av olika scener och tidsperioder i Thorvalls liv. De har ingen egentlig röd tråd men spelar ändå fram ett människoöde som rymmer allt från humor till djup tragik.

För det är ingen okomplicerad eller sympatisk människa som tecknas fram. Snarare ett stort ego som tycker sig ha rätt att ta plats och beter sig som ett alldeles för gammalt barn som inte vill växa upp. I takt med att Thorvalls mani tilltog ville inte ens hennes egna söner ha med henne att göra. Enligt dem var hon en mamma som inte förmådde bry sig om någon annan än sig själv och hon hotade ständigt med att ta livet av sig. Vad gör ett sådant med ett barn?

Ann Petrén är som förväntat helt fenomenal. Och ungefär en tredjedel in i pjäsen får hon på sig en extrakropp, en slags ”tjockis-dräkt”, som gör henne till en fyllig, överviktig kvinna. Jag vet egentligen inte om den kroppen behövs. Petrén lyckas fylla ut rollen ändå.

Foto: Petra Hellberg

Foto: Petra Hellberg

För hon är otäckt porträttlik. Och inte en enda stavelse klingar falskt under kvällen. Ann Petrén har helt enkelt lyckats göra texten till sin. Därmed inte sagt att föreställningen i sig når upp till några högre höjder. Mer än en gång undrar jag vad pjäsen egentligen vill berätta. Och musiken får faktiskt ett lite väl stort utrymme. Till exempel blir ett alldeles för långt dansparti i mitten av pjäsen till slut rent tröttsamt att sitta och glo på. Vi förstår ändå. Att dans kan bli trans.

Men det här tror jag inte att den ”rätta” målgruppen bryr sig särskilt mycket om. För det går inte att komma ifrån, att för många kvinnor var Kerstin Thorvall någon som slog in dörrar för kvinnors rätt i samhället. Någon som vågade gå mot strömmen. Både när det gällde att bejaka sin kropp och dess förmåga att njuta, men också författare och familjeförsörjare.

Kvällarna med Kerstin,
Stockholms stadsteater
I Rollerna:
Kerstin: Ann Petrén
Den yngre kvinnan: Misa Lommi
Manus: Ann Petrén, Åsa Lindholm, Misa Lommi och Carolina Frände
Regi: Carolina Frände
Dramaturg: Åsa Lindholm
Scenografi och kostym: Daniel Åkerström-Steen
Ljus: Chrisander Brun
Ljud: Lisa Norman
Mask: Patricia Svajger
Kapellmästare: Celso Paco

Betyg3

Kommentera