PALME – filmen om en älskad och hatad statsman

On 13 september, 2012 by Carl Aronsson

Foto: Scanpix

En del dokumentärer är sevärda för att de berättar något nytt. Andra ger publiken nya perspektiv på något de redan känner till.

Dokumentären PALME tillhör inte någon av dessa kategorier.

Det är en film som i väsentliga delar inte förändrar bilden av Olof Palme – men den är sevärd av andra skäl. Vi får ett närgånget porträtt av privatpersonen Palme men också en intressant påminnelse om politikern Palme – historien om hur skicklig han var som ledare, provokatör och framför allt retoriker. Talen, där han fördömer USA:s bombningar i Hanoi och militärkuppen i Santiago håller mästarklass och är än idag oöverträffade inom svensk politisk retorik. Hur vågade han? Kritiker saknades inte – varken från USA eller oppositionen, som menade att han äventyrade Sveriges neutralitet.

PALME börjar med slutet, dvs mordet, men skildras sedan kronologiskt från det att Palme växer upp i ett högborgerligt hem på Östermalm. Råmaterialet är i första hand hämtat från SVT:s arkiv, men också ur familjen Palmes privata samlingar som aldrig tidigare visats. Klassiska klipp och unikt bildmaterial, varvas med nygjorda intervjuer där personer från Palmes innersta krets tecknar hans profil. Resultatet har blivit ett stycke välgjord film som väcker minnen och känslor. Den är sammanhållen och underhållande men samtidigt hövligt korrekt för att inte trampa på några ömma tår.

Nycander och Lindström har ställts inför ett dilemma som inte är helt okomplicerat: Kan vi teckna en rättvis bild av politikern och människan Olof Palme när familjen ställer både sig själva och det privata bildarkivet till vårt förfogande? Kristina Lindström har mångårig erfarenhet från Sveriges Radios samhällsredaktion och var under tio år chef för SVT Kultur & Samhälle. Maud Nycander är dokumentärfilmare och har bland annat gjort den Guldbagge-belönade filmen Nunnan samt uppmärksammade filmer från en psykiatrisk avdelning. Båda är välmeriterade, men inte kända för att spränga gränser eller spetsa sina produktioner med dramaturgiska grepp i stil med Michael Moore, Werner Herzog eller Janne Josefsson i sina mest adrenalinstinna ögonblick. De har en bakgrund som vunnit familjen Palmes förtroende – och jag tror inte familjen blivit besvikna på resultatet.

Det är en mångfald av berättelser som ryms i dokumentären och den beskriver olika sidor av personen Olof Palme: Sonen Palme som förlorar sin pappa vid 7 års ålder och växer upp i ett överklasshem med mamman. Politikern Palme som gjorde Sverige till ett av världens tryggaste länder och lämnade avtryck i den internationella storpolitiken. Pappan Palme som var en frånvarande fadersfigur men varje år spenderade fyra veckor på Fårö med familjen. Varje scen är noga utvald och det finns ett driv i filmen som gör att den aldrig känns tråkig. Tvärtom önskar man vid flera tillfällen fördjupningar av de många sidohistorierna – vilket sannolikt kommer i den tre timmar långa TV-version som sänds till jul- och nyårshelgen. Klipp och redigering är lysande – nästan i klass med Scorseses dokumentärer. Musiken är nyskriven av Benny Andersson och lägger ytterligare en kvalitetsdimension till helheten.

Foto: Hasse Persson/Scanpix

PALME är dock en film som undviker att ta ställning, och det känns som om regissörerna i första hand valt att vara redaktörer – inte så mycket regissörer eller journalister. De har sorterat, värderat och tagit med det de ansett som intressantast. Däremot bedrivs ingen undersökande journalistik för att bekräfta, dementera eller fördjupa sig i det som sägs i klipp och intervjuer. De driver varken hypoteser eller lägger saker till rätta. När en partikamrat och lojal vän som Kjell Olof Feldt säger att Palme hade dålig impulskontroll och kunde skälla ut sin medarbetare anar man att det är en snäll omskrivning för något mycket värre. Just det klippet följs direkt upp av en scen där sonen Mattias intygar att pappan aldrig blev arg och hade ett oändligt tålamod. Ofta ställs åsikter mot varandra och tittaren får själv ta ställning. Stundtals blir det nästan en ansträngt balanserad bild av Palme. Vi förstår att han var både hatad och älskad och hans misslyckanden får lika stor plats som framgångarna.

Men det finns emellertid en aspekt som inte skildras i dokumentären och det är Maken Palme, dvs kvinnorna i hans liv. Det är förmodligen priset regissörerna valt att betala för familjens deltagande. Jag tror inte att familjen Palme ställt några ultimatum – utan att Nycander och Lindström gjort ett moralisk ställningstagande – och det tycker jag är bra. Palme och hans kvinnoaffärer förbigås dock inte helt utan smygs in på ett ganska elegant sätt i filmen.

Av de rykten som florerar om Olof Palmes kärleksaffärer, är det åtminstone två som är omvittnade. Dels en intervju i programmet 60 minutes där Shirley McLaines bekräftar att de haft ett förhållande. Dels i Annette Kullenbergs biografi om vännen och journalisten Marianne Höök. I den påstår hon att Höök och Palme hade ett förhållande.

Dokumentären visar ett klipp med Shirley McLaine från 1977 i SVT:s debattprogram Kvällsöppet. Där diskuterar hon med Palme om Ingmar Bergman, som året innan greps för skattebrott. Bergman har ingen direkt koppling till Palme och jag är inte främmande för att scenen blott finns med som alibi för att inkludera Shirley McLaine i filmen. Det är regissörernas sätt att tala om att de är informerade – att de vet, men att det inte blir snaskigare än så här.

Även Anette Kullenberg får komma till tals i ett kort klipp där hon säger: Han var en man som attraherade kvinnor. Det är väl bra? Det finns för få i svensk politik. Förmodligen sa Kullenberg mycket mer i den intervjun, men jag tror att kvinnorna i Palmes liv är en annan film. En dokumentär som kommer i sinom tid.

Foto: Reportagebild/Scanpix

Palme förstod tidigt mediernas betydelse för opinionsbildningen och var en politisk pionjär när det gällde hanteringen av medierelationer. Palmes unika förhållande till den svenska journalistkåren är både orsak och förklaring till hans eftermäle. Därför är det synd att detta blir ett diffust kapitel i filmen. Publiken får veta att det bedrevs hatkampanjer mot Palme av olika intressegrupper. Det åskådliggörs med klipp på hur medlemmar i Moderaterna under en kongress hoppar på en tygdocka som föreställer Olof Palme och att MUF tryckte upp piltavlor med hans ansikte. Det man inte berättar är att dessa kampanjer varit omöjliga utan medias aktiva medverkan.

På den tiden var det svenska medielandskapet betydligt mer politiskt polariserat än idag. Många menar att högerpressen drev en planerad och aktiv hatkampanj mot Palme under 80-talet som kulminerade först vid mordet. I filmen får vi till exempel veta att det gick rykten om att Olof Palme blivit sinnessjuk – men inte vilka det var som spred ryktena. Man nämner att uppgifterna börjat cirkulera eftersom han hälsade på sin dementa mor på Beckomberga varje söndag. Jag tycker Nycander och Lindström med precision fångar tidsandan i dokumentären men på det här området tassar man på tårna för att inte stöta sig med kollegorna i branschen.

Men PALME är definitivt en sevärd film. En tajt krönika över Sveriges guldålder – en tid när vårt land betraktades som ett föredöme i frågor om sociala förmåner, anställningstrygghet och sysselsättning. De korniga svartvita klippen är tidsdokument som påminner om hur det var. En tid innan PR-konsulter och säkerhetsvakter blev självklarheter. Tänk att Olof Palme åkte ner till Norrmalmstorg under pågående gisslandrama och höll ett brandtal! Och scenen när Palme ber journalisterna att sluta filma för att inte avslöja var han gömmer nyckeln till familjens radhus i Vällingby fångar tidsandan så precist att jag ryser.

Gå och se PALME – det är en film om 1900-talets mest spännande person i svensk politik.

 

Film: PALME, premiär 14 september 2012

Längd: 1 tim 49 min

Regi: Kristina Lindström och Maud Nycander

Musik: Benny Andersson

 

Kommentera