Filmen om modedesignern Yves Saint Laurent är regisserad av Jalil Lespert. Hans 15-åriga karriär innehåller blott tre tidigare spelfilmer – alla med franska som talat språk. Hans tidigare filmer har främst rönt framgång hos filmkritiker och i smalare kulturellt orienterade kluster. Berättelsen i filmen återges kronologiskt med Pierre Bergè som berättarröst. Pierre var Yves livs- och affärspartner och kanske den som kände honom bäst – därför känns det som ett logiskt dramaturgiskt grepp. Filmen gör tre nedslag: 1957, 1965 och 1971, dvs i början, på toppen och i slutet av Yves Saint Laurents glansperiod som designer.
Filmen börjar då Yves 21 år gammal utses som chefsdesigner hos huset Dior när grundaren Christian Dior oväntat dör vid 52 års ålder. Yves spelas av Pierre Niney som är en relativt nytänd stjärna i hemlandet och han gör en trovärdig tolkning av den betänksamma och plågade huvudpersonen. Kostym och smink har gjort ett förtjänst fullt jobb för att göra Niney så porträttlik som möjlig.
I birollen som Pierre Bergè ser vi den något äldre Guillaume Gallienne som bland annat hade en liten roll i den Oscarsbelönade (kostym) filmen Marie Antoinette. Han är den balanserande kraften i Yves liv, men också den som kapar topparna i hans liv. Det är han som säger nej när det blir för mycket droger eller när media är för påträngande. Dramat som sådant är annars lite av en gäspning – inte minst för den som är intresserad och vill veta mer om modedesignern utifrån ett yrkesperspektiv.
Det som gjorde Yves Saint Laurent unik var inte bara hans begåvning som modedesigner. För även om hans främsta kreationer kännetecknades av enkelhet och klassiskt rena linjer var han inte på något sätt reaktionär i sitt skapande. Tvärtom – han drevs av en okuvad lust att både förändra branschen och sitt eget uttryck. Yves Saint Laurent var till exempel det första modehuset som lanserade en prêt à porter-kollektion, dvs kläder som till skillnad från haute couture var färdigsydda och kunde köpas på plats. Han var inte heller rädd för att låna uttryck av andra. Bland annat rippade han konstnären Mondrians kubistiskt färgglada mönster rakt av till en av modehistoriens mest uppseendeväckande kollektioner. Andra inspirationskällor var kolonialtiden och det maskulina kostymmodet, som han tolkade och förvandlade till en superfeminin look. Han var också först med svarta modeller på catwalken i Paris. Om detta berättas det mycket lite om i filmen.
Vi får utan större dramatik följa Yves livsöden. I samband med att han blir inkallad till det militära drabbas han av manodepression och får sparken från Dior. När han med Pierres bistånd stämmer sin gamla arbetsgivare får han ut 680 000 kr i skadestånd, vilket utgör grundfinansieringen till det egna modehuset. Manuset är dock föga imponerande – kvinnorna, finansiärerna och alla andra roller vid sidan av Yves och Pierre får aldrig chans att utvecklas i gestaltningen och det bidrar till att dramat aldrig lyfter – det blir bara som en mindre genomtänkt dokumentär.
Yves var en produkt av sin tid och hans inflytande i modevärlden berörs bara knapphändigt. Sannolikt har ingen annan modedesigner varit så betydelsefull för sin samtid som Yves Saint Laurent. Hans skapande genomsyrades av efterkrigstidens avståndstagande mot rasism och strävan mot demokrati, jämlikhet och inte minst kvinnors rättigheter i samhället. Rätt förpackat kunde detta blivit ett utomordentligt spännande drama, men regissören har valt att fånga publikens intresse med annat innehåll. Det är name-dropping av samtidens kändisar, snaskiga historier som fokuserar på huvudpersonens problem med droger, människor, sjukdom och vänskap. Hans genialitet och betydelse i modevärlden får lämna plats för homoerotiska eskapader, svek och den glättiga yta som så många gånger förr har fått teckna bilden av talangfulla och hårt arbetande människor i en av världens tuffaste branscher. Trist.
För den som vill njuta av Yves Saint Laurent kreationer finns det dock en hel del ögongodis. Både från catwalken och skissbordet. Det är ett bra foto, och filmen kan ur en estetisk synpunkt vara sevärd. Men det är snabba intryck och mer en visuell explosion än ett bildspråk som stannar kvar och ger nya insikter.
Yves Saint Laurent
Premiär: Fredag 14 mars 2014
Regi: Jalil Lespert
Längd: 1 tim 46 min. Från 15 år
Skådespelare: Pierre Niney, Guillaume Gallienne, Charlotte Le Bon
