Jag har sagt det förr men säger det gärna igen. Det är i Operans värld man gör lyckade försök att nå en ny publik.
De har väl just inget val, säger kanske den cyniske, eftersom publiken är nästan lika gammal som operorna själva. Nåja. Riktigt så illa är det ännu inte. Men det är inspirerande och roligt att se när en konstart, eller rättare sagt dess utövare, anstränger sig för att hitta nya vägar att framföra verk och skapa arbetstillfällen. Särskilt när slutresultatet blir så lyckat som för Operarepublikens debutprojekt – TOSCA eller Fascist Javisst.
Det är en experimentell föreställning man skapat, baserad på Giacomo Puccinis opera, men med tydliga flirtar till såväl Lady Gaga som Carola. För den som inte kan Tosca på sina fem fingrar är grundhistorien ett triangeldrama med sångerska Floria Tosca i huvudrollen. Hon är dödligt kär i konstnären Mario Cavarodossi, en man som inte räds att gömma oppositionsledare. Det ses förstås inte med blida ögon av polischefen Scarpia, som dessutom inget hellre vill än att förföra Tosca.
Det handlar alltså om kärlek och svartsjuka, politik och mord och inte minst – en synnerligen slug polismakt.
Operarepublikens regissör Håkan Starkenberg, har skalat ner och dekonstruerat Puccinis Tosca, både vad gäller rollista, musik och handling. Kvar finns ett skelett, själva ramhandlingen, där vi i högsta grad blir en närvarande och delaktig publik.
Föreställningen börjar redan i entrén, där Margareta Dalham, förklädd till clown, läser upp vilka förhållningsregler vi har att rätta oss efter när vi så småningom äntrar scenrummet. Jag skriver förklädd, eftersom hon senare i föreställningen också har rollen som Spoletta, polischef Scarpias högra hand. Dalham, som bland annat är clownutbildad på Teaterhögskolan, är precist känslig och lyhörd för publikens reaktioner. Förväntningarna börjar redan där i entrén och de stiger i takt med att hon ledsagar oss ner, närmare bestämt 30 meter (!), till KTH:s numera övergivna reaktorhall som utgör själva spelplatsen för TOSCA – Fascist Javisst.
Scenrummet är stort och avskalat. Längst ner i ena hörnet står en flygel. I taket och på väggarna finns gigantiska siffror. Ett mindre, fyrkantigt upphöjt golv ligger nära publikens stolar. Framför detta finns ett avgrundsdjupt orkesterdike. Till höger om scenen står ett vitt sittbadkar. Det finns en travers i taket, från vilken det hänger en gigantisk krok med Scarpias överrock.
Under det att vi intar våra platser går en ung man över scengolvet med en märklig hatt på huvudet, i det skumma ljuset ser man så småningom att det sitter en uppstoppad korp på den. Ynglingen intar så småningom sin plats vid sidan av scengolvet och plockar upp ett ackordeon (dragspel) i sina händer. David Wahlén ÄR orkestern. Ibland trycker han igång en bandspelare med några förinspelade partier men för det allra mesta är det han ensam som ackompanjerar sångarna.
Det fungerar märkvärdigt väl i det stora scenrummet. Puccinis musik är inte bara flödande vacker, den är lättillgänglig för den som tycker om musik. Med andra ord är det en bra dörr att öppna på glänt för den som inte är helt bekant med operavärlden. Att dessutom göra en uppsättning med en enda orkestermedlem, som med sina arrangemang lyckas få det att kännas som att han har en hel orkester med sig – hatten av!
Vi blir omedelbart presenterade för polischef Scarpia, gestaltad av Peter Kajlinger. Han har inte bara en varm och behaglig barytonstämma – karln kan framför allt agera! I Starkenbergs regi får Kajlinger möjlighet att ta ut svängarna, inte minst för att Scarpia i den här uppsättningen på många sätt är mer huvudroll än Tosca själv. Scarpias ursinne och vrede över sin fiende Cavarodossi, når sin kulmen när han så småningom leder en talkshow – Främling, vad döljer du för mig? Ty i Operarepublikens Tosca målar Cavarodossi ritningar över hur man tillverkar bomber till terrorattacker, istället för landskap och porträtt. Peter Gröning gör rollen som Cavaradossi och den uppmärksamme känner kanske igen honom från programmet Fenomen från förra året. Här är han dock inte mentalist utan en kraftfull sångare i det stora scenrummet. När Cavarodossi så småningom tvingas ner i badkaret, för att utstå den tortyr som Scarpia dömer honom till, gör han det med både trots och rädsla.
Titelrollen Tosca, spelas av Malin Öhrn. Det lustiga i kråksången är att hon gör rollen helt stum! Öhrn mimar till Angela Rotondos förinspelade röst som jag ärligt talat inte förstår. känns som en ofullbordad idé. Först när Öhrn i mitten av föreställningen börjar teckna det hon sjunger med teckenspråk, uppstår en spännande tanke som kanske kan ge om inte svar, så åtminstone en rimlig förståelse till Toscas stumspel.
Kostymerna är värda ett särskilt omnämnande. Marcus Olson står bakom såväl kostym som scenografi och har gjort ett enastående jobb. Alla roller är genomgående klädda i svart och vitt och Olson visar mått på stor konstnärlig begåvning och fantasirikedom. Vore jag teaterchef skulle jag anlita honom direkt! Här har vi en stor talang, som sannolikt kommer att gå i Charles Korolys fotspår. Det ska bli mycket spännande att följa framöver.
TOSCA – eller Fascist Javisst är en annorlunda operaföreställning. Den är konstnärlig. Innovativ. Musikalisk. Begriplig och modern. Förhoppningsvis får Operarepubliken förlänga den något korta spelperioden så att fler får möjlighet att se att så här kan man också göra Opera!
Gruppens nästa projekt blir Månen. Det är en sagoopera av Carl Orff, som kanske är mest känd för Carmina Burana. Den föreställningen hoppas man få spela på Observatoriemuséet i Observatorielunden nästa år. Operarepubliken har själva satt ribban och förväntningarna med sin första iscensättning. De siktar inte bara högt. De siktar bokstavligt talat mot stjärnorna.
Tosca – eller Fascist Javisst
Scen: Reaktorhallen, experimentell scen, KTH
Musik: Giacomo Puccini, David Wahlén m.fl
Regissör: Håkan Starkenberg
Kostym och scenografi: Marcus Olson
Ljus och Scenografi: Markus Granqvist
Medverkande: Margareta Dahlham, Peter Gröning, Peter Kajlinger, Malin Öhrn samt elever från Kulturama fria gymnasium och medlemmar ur Tensta Gospel.
Längd: 1 ½ timma
