Efter en kritikerrosad debut med ”Svenska kulter” 2009 och ”Samlade svenska kulter” 2010 är Anders Fager tillbaka, den här gången med sin första roman i skräckgenren: ”Jag såg henne i dag i receptionen” också första delen i en trilogi, utlovade Fager i Babel .
Vi kastas in i Cornelia Karlssons liv, den dag då hon som elvaåring hittar sin mamma ihjälgasad i köket och för första gången hör ”Mannen som viskar i vinden” som vill att Cornelia ska bli hans drottning. Från och med nu flyr Cornelia från allt, men mest av allt sig själv. För att bli kvitt rösten som viskar till henne ser hon till att döva sig med sprit, sex och droger. Tempot är hisnande, för Cornelia får inte stanna upp och bli indragen i det mörka som jagar henne fram och tillbaka, runt Europa. Det är först när hon är tillbaka i Stockholm som hon på allvar begriper att hon måste skaffa sig egna vapen för att bekämpa ”Mannen som viskar i vinden”.
Samtidigt låter Fager oss begripa att rösten Cornelia hör inte är ett fenomen som uppstått i nittiotalets technoera, utan något som spänner över flera sekel, kanske mer än så. I några korta kapitel möter vi karaktärer som tydligen redan figurerat i novellsamlingarna och vi får följa en av dem, den odödlige skrivaren Ingemar Fredman, på en resa till Rom där han återser drottning Kristina – på 1600-talet alltså.
För den inbitne skräckläsaren lär det finnas massor av godbitar, hänvisningar och läskighetsglädje – Fager har hämtat inspiration i den amerikanske skräckförfattarens H.P. Lovecrafts världar som befolkas av varelser som funnits i evighet, förbjuden kunskap, tanken att ödet styr oss och att vi inte kan fly det som väntar oss ens i döden. För mig som inte alls är bevandrad i dessa klassiska skräckverk, knappt ens i de moderna, frågar jag mig om jag går miste om något, om den här boken ens är till för mig som inte kan fnissa igenkännande åt detaljerna.
Jag hänger med i Cornelias liv och hur hon försöker stänga av alla känslor; den korthuggna prosan är effektiv för att driva läsaren genom 2000-talet, genom missbruk, drogrus, fester som urartar. Men ganska snart tröttnar jag på berättarmanéret och den enda gången jag känner att jag får vila någorlunda är i berättelsen om Fredman, först underligt lösryckt, sedan invävd igen i helheten av svartkonst och magi, om hemliga böcker som många försökt tyda, men få förstått. De övriga korta kapitlen som hänvisar (?) till tidigare noveller hade nog fungerat bättre just så – i en novellsamling.
Är det övertygande? På ett miljöskildringsplan, ja. Det är ett skickligt fångade scener av vår samtid och av en person i djup kris – att Cornelia överlever måste väl nästan betecknas som ett under, men så är hon också i andarnas våld. Är det skräck som gör att du inte längre vågar gå runt Kungsholmen en mörk novemberkväll utan att tro att varje plats är hemsökt och varje person du möter från en mörk värld? Antingen är jag inte tillräckligt lättskrämd eller också krävs det mer subtila trick för att leda mig in i det mörka. Kanhända finns Ajvides vampyrer i Blackeberg, men Kungsholmen känns fortfarande säkert. Tror jag.
Jag såg henne idag i receptionen av Anders Fager. Wahlström & Widstrand, 272 s
