Fransk film har fått ett rejält uppsving de senaste åren. Med en inhemsk produktion på runt 200 filmer om året satsar man på högt och lågt, komedi och drama.
Jacques Audiard är en av de franska regissörer som visat sig ha ovanligt bra näsa för historier. Senast gjorde han En Profet – filmen som vann juryns stora pris i Cannes 2009 och som dessutom nominerades till en Oscar för bästa utländska film. Förhandssnacket säger att det kan upprepas med hans senaste film, Rust and Bone (Rost och Ben) som visas under Stockholm filmfestival.
I Rust and bone får vi möta Ali (Matthias Schoenaerts från bl.a. Bullhead), en ensamstående pappa till femårige Sam. De är fattiga och hemlösa men tar sig till Antibes, där de flyttar in hos Alis syster, och sakta börjar livet bli ljusare. Ali får jobb som dörrvakt på en nattklubb, där han en kväll räddar Stéphanie (Marion Cotillard från La vie en rose) ur ett slagsmål. Han skjutsar hem henne och får då veta att hon jobbar med att dressera späckhuggare på en nöjespark. När de skiljs åt lämnar Ali en lapp med sitt telefonnummer.
När Stéphanie senare blir inblandad i en arbetsolycka av det mindre trevliga slaget (som tack och lov är filmad så betraktaren själv får använda sin fantasi) förändras hennes liv dramatiskt. Hon hamnar i rullstol och ringer så småningom upp Ali. När de träffas igen, vägrar han att ömka henne och ur det växer en vänskap och kärlek fram.
Under tiden brottas Ali, både bokstavligt och bildligt talat, med diverse jobb. Han tar jobb som säkerhetsvakt och kommer i kontakt med en man som anordnar gatuslagsmål. Det finns det grova pengar att tjäna och Ali, som är gammal boxare, ser en möjlighet att komma på rätt köl. En värld som också Stéphanie kommer att bli en del av.
Handlingen har också många sidohistorier och subtila stickspår. Som Alis relation till sin syster. Blod är visserligen tjockare än vatten men för den skull behöver man inte vara nära, vilket förmedlas i deras första scen när de fumligt kindpussar varandra. Far och son relationen är ett annat spår. Den går från varm till distanserad när pojken börjar kalla pappan för Ali, för att sedan återigen bli varm. Filmen innehåller också en oförglömligt vacker scen när Stephanie återvänder till nöjesparken, och hamnar öga mot öga med späckhuggaren som hon en gång tränat. Bara det försiktiga sätt hon knackar på glaset, hur det gigantiska djuret kommer simmande mot henne och följer hennes minsta gest och direktiv är magiskt.
Vatten är ett genomgående tema. Att överleva och fightas för livet, ett annat. Det är vackert fotat och skådespeleriet, ner till minsta biroll, är en ren njutning. Marion Cotillard är helt fenomenal i ett stilla, återhållsamt spel där man i varenda bildruta ändå ser hur det kokar under ytan. Hennes motspelare Matthias Schoenaerts matchar henne väl och jobbar även han med små medel för att mejsla fram ett porträtt av ett till synes kallt muskelpaket med behov av närhet och kärlek. Regin, och personregin i synnerhet, är känslig och lyhörd.
Det är en naket skildrad historia som är rå och varm på samma gång. En berättelse som innehåller allt från tro och hopp till kärlek. Filmen har dessutom ett soundtrack som förstärker de emotionella skiftningarna. Rust and bone är en mycket sevärd film som jag hoppas tar sig ända till Oscarsgalans röda matta. Tills dess får Jacques Audiard hålla till godo med titeln Årets Visionär. En utmärkelse som han välförtjänt tilldelats under Stockholm filmfestival.
De rouille et d’os/Rust and bone
Regi: Jacques Audiard
Längd: 120 min
Skådespelare: Marion Cotillard, Matthias Schoenaerts, Armand Verdure, Céline Sallette m.fl
Svensk premiär: 21 december