Det börjar stelt, glimrar till lite i mitten men slutar i en gäspning. Ungefär så kan Nina Perssons spelning på Cirkus sammanfattas. För även om studioalbumet Animal Heart plöjde djupa spår i musikhistoriens mittfåra slapp hon kritikernas vassaste pennor på grund av sin unika röst och coola historia. Kvällens konsert saknar emellertid några av livescenens allra viktigaste ingredienser – nämligen känslor, svett och visuella överraskningar. Ljudet är okej, Nina är artig men bandet, inklusive gitarrist och basist står orörliga under konserten. Nina låter mikrofonen sitta kvar i stativet, och det är först i det avslutande extranumret This is heavy metal som hon plockar ner den och ställer sig bredvid Johanna Cranitchs minimala keyboard.
Nej, det här känns inte som en spelning som vuxit fram ur hennes egen längtan att ge sig ut på vägarna och möta publiken, utan något som Universals PR-maskineri hittat i pärmen under fliken för Regler vid albumsläpp. För även om Nina Persson artistkarriär sträcker sig över mer än 20 år så svävar fortfarande hennes gloria över det hon gjort för Cardigans – inte A Camp eller som soloartist under eget namn. Sanningen är nämligen att hon saknar tillräckligt med material för en solokonsert. Det löser man dock genom att spela samtliga låtar från senaste albumet, fem från A Camp samt covers av Daniel Johnstons Walking the cow och David Bowies Boys keep Swinging. Pinsamt!
Det här verkar dock Nina själv vara medveten om. Efter Love has left the room påpekar hon att publiken är ovanligt tyst och att det kommer att bli en kort konsert eftersom hon är ”debutant”. Nu är det i och för sig ingen nackdel med korta konserter – tvärtom tycker jag att festivalspelningar med maxade set ofta blir bättre än slentrianmässiga turnéspelningar. Men jag vet inte hur Nina tänkt. För den visuella upplevelsen – som är halva vitsen med en konsert – är obefintlig. Fem folietäckta skärmar i fonden och ett högst ordinärt ljusspel är vad publiken bjuds på.
Nina Perssons främsta styrka är rösten och texterna. Det är också behållningen av konserten. Hennes sköna laidback-röst kommer bäst till sin rätt i de mer taktfasta och lugna låtarna som Silver like the moon, Burning bridges for fuel och This is heavy metal. Problemet med ljudbilden ikväll är att det låter precis som på skivan. Ett album som för övrigt fick kritik för att den var för välputsad, feg och överarbetad.
I mitten av konserten kommer ett sövande trist parti om fyra låtar som börjar med Catch me crying och slutar med Jungle. Sedan vänder det och når ett mindre klimax med I can buy you. Jag hoppas att den här konserten var en vändpunkt för Nina Perssons solokarriär. För även om hon i framtiden bärs fram av fans och kritiker som älskade Cardigans, kommer den här stelbenta kimono-showen att ta Nina från cool till kall på mindre än en generation.
Nina Persson på Cirkus, 7 februari 2014
Längd: 1 tim, 15 min
Spellista
1. Clip your wings
2. Burning Bridges for Fuel
3. Animal Heart
4. Frequent Flyer
5. Forgot to tell you
6. Love has left the room
7. Catch me crying
8. Bear on the beach
9. Charlie Charlie
10. Jungle
11. Dreaming of houses
12. Silver like the moon
13. I can buy you
14. Food for the beast
Extranummer 1
15. Daniel Johnstons Walking the cow
16. The grand destruction game
17. David Bowies Boys keep swinging
Extranummer 2
18. This is heavy metal