När Melissa Horn äntrar scenen på Cirkus är det för andra gången på två dagar. Det är måndag 28 november och hon har ytterligare två spelningar kvar, men det finns inget som tyder på att konsert-turnen börjat gå på rutin. Tvärtom. Hon låter ärlig när hon berättar att de visserligen redan gjort 30 spelningar men att det är just gigen på Cirkus hon mest sett fram emot. För att Stockholm är hennes hemstad. För att släkt och vänner kommer och tittar. För att det var en spelning just här – med gymnasieskolan för sju år sedan – som gjorde att hon fick sitt första skivkontrakt.
Konserten börjar i moll. Text och musik tillsammans med den dåliga ljussättningen drar in publiken i Melissas dystra värld. Sorg, besvikelser och brustna hjärtan vävs ihop till en röd musikalisk tråd. Melankolin förstärks av en utmärkt stråkkvartett som kompletterar bandet, men de skymtar tyvärr bara som en silhuett mot en svagt upplyst fond. Konserten håller på i drygt en och en halv timme och det är främst låtar från den tredje och senaste skivan som spelas. Men det är de äldre hitsen från de första två plattorna som får publiken att applådera och sjunga med. Här märks det att Melissa fortfarande är ung som artist och att hennes musik främst är skapad för anläggningen snarare än scenen. Som så ofta på Cirkus är ljudet felfritt och både sång och komp sitter som en smäck. Men den som går på konserten och förväntar sig något mer än vad plattan erbjuder blir besviken. Ingen uttänkt koreografi. Ingen cool scenografi. Inga spännande klädbyten – bara Melissa och hennes avskalade sång. Men det räcker långt.
Hon är klädd helt i svart och utöver musiken bjuds vi på ett sensationellt bra mellansnack. Oj, vad duktig hon är. Små korta historier som introducerar, förklarar och förstärker musiken. Ledigt berättade utan teatral ton eller nervös blick. Jag är säker på att om bara några år kommer Melissa att ha en repertoar som fungerar både på platta och på scen. På den här turnen lär hon sig vad som fungerar. Vilka moves, arrangemang, repliker och uppmaningar som får publiken att tända till. När allt det där trattats ner och sjunkit in kommer Melissa att bli lika grym på scen som på skiva!
Bäst ikväll är extranumret Lät du henne komma närmare, där Melissas styrka som textförfattare kommer till sin rätt. Största besvikelse är Hur ska det gå? där det läckra arrangemanget från plattan inte står att känna igen.
