Nyss fyllda 80 levererar Sven-Bertil Taube på en nivå som imponerar – både som aktör och sångare. Under sommarmånaderna förra året producerades hans senaste, och gränslöst kritikerrosade, album Hommage. Hommage är det franska ordet för hyllning och det är just vad kvällens konsert handlar om. Taube tolkar för första gången kollegor och vänner som inspirerat honom i karriären. Vid sidan av Olle Adolphson, som var flitig gäst hos familjen Taube, ingår material av kompositören Ulf Björlin som bodde i samma trappuppgång som familjen Taube på Östermalm i Stockholm. Flera visor i setet har också text skriven av Lars Forsell – tonsatta av såväl Adolphson som Björling men också nyskrivet material av multitalangen Peter Nordahl, som är kvällens dirigent. För allmänheten är Nordahl kanske en doldis, men i branschen är han välkänd. Han har bland annat varit producent för Jill Johnson, Agneta Fältskog, Björn Skifs och Måns Zelmerlöw samt soundtracket till filmen om Monica Zetterlund. Att Sven-Bertil Taube står på scenen och nyss kommit ut med ett album kan i hög grad tillskrivas Nordahl som varit den drivande i projektet.
Albumet Hommage framförs i sin helhet med tillägg av en nyskriven ouvertyr av Peter Nordahl samt ett instrumentalt parti med Svit ur Saltkråkan av Ulf Björlin. I slutet dyker även Myrra Malmberg upp som gästartist på ett av numren. När albumet släpptes häromveckan mottogs det av en nästan genant okritisk kritikerkår som tävlade om superlativen. Detta trots att den innehåller spår som Monte Carlo och Visan Ö, som jag tycker är överförfriskade och klämkäcka melodier med nonsenstexter. Den första skriven av Lars Forsell, den andra av Carl Fredrik Reuterswärd (knutna-pistolen-konstnären). Men det som saknades på albumet blir komplett i kvällens konsert. En föreställning som blir personlig på ett sätt som man sällan får uppleva. Det är ingen hemlighet att Taube är en riktig virtuos när det kommer till fraseringar, textning och rytm. Här på Dramatens stora scen, där han på 60-talet gjorde fler än 30 roller, blandar han sång med talsång och långa partier där han berättar anekdoter om vänner och bakgrunden till flera av de visor som framförs. Det är sanslöst vackert, roligt och emellanåt sorgligt. Det handlar om köksbränder, gitarrlektioner i Malaga, filmstjärnor och ett besök vid Olle Adolphsons grav.
Kvällens bästa är Skärgårdsbrevet, Älskar jag dig inte då och Nu har jag fått den jag vill ha. Då mixas Sven-Bertils alla talanger – den vibrerande rösten med de exakta betoningarna. Det mjuka med det tydliga. Det belevade med poesi. Konserten är nästan 30 minuter längre än de utannonserade 80 minutrarna och det beror på att anekdoterna inte repeterats i förväg. I halvtid sätter sig Taube i en röd fåtölj som placerats på scenen medan Peter Nordahl orkestrerar Svit ur Saltkråkan av Björlin. Sven-Bertil är lite stapplig när han går av scenen och synen är svag, men vilken föreställning han bjuder på! Det blir tre inrop, men något extranummer fanns inte inplanerat.
Jag önskar att föreställningen hade spelats in och TV-sänts på bästa familjetid under julhelgen. Det hade blivit underhållning på hög nivå för alla som haft nöjet att följa Sven-Bertils karriär. Tyvärr var konserten en engångshändelse på Dramaten, men den 5 december sätter han upp föreställningen Juljubel tillsammans med Göteborgs Symfoniker på Göteborgs Konserthus. Folkets Hus och Parker har nyligen bestämt sig för att sända hela föreställningen live på sina biografer runt om i Sverige. Den kommer att innehålla traditionella julsånger, tolkningar av pappa Everts visor, men även bidrag från albumet Hommage. Gå och se den om du har tid. Du kommer inte att ångra dig!
Hommage – en hyllning till vänner
Konsert med Sven-Bertil Taube
30 november 2014, Stora Scenen Dramaten
