I två år har konstnären Lars Kleen, 71, arbetat med konstverket Rum som fyller stora delar av hans ateljé i Nacka, utanför Stockholm. Nu är processen avslutad, verket har fått sin slutgiltiga form. Tre pelare sträcker sig högt upp mot taket och runt dessa svävar ett rutmönster av armeringsjärn, som tyllkjolar kring strama dansare.
– Ja, det ska finnas lite rörelse. Man ska bli lite osäker om de ramlar ut eller inte. Precis som tillvaron i övrigt, säger Lars Kleen.
När man kliver in i tegelhuset, ett före detta linoljekokeri och en av de få industribyggnader som bevarats i området, kliver man också rakt in i konstverket – eller konstruktionen som Lars Kleen föredrar att kalla sina skulpturer. Här i ateljén, bara ett stenkast från hemmet vid Henriksdals strand, har han huserat i över 40 år. Och både inredning, modeller, verkstad, prång och tillbyggnader, rymmer minnen och avtryck från nästan ett halvsekels konstnärskap. På den ena kortsidan precis under taknocken har han byggt en arbetsplats till hustrun, som numer föredrar att jobba hemifrån. I motsatt ände, som ett burspråk svävande under taket, satt äldste sonen ibland och snickrade, medan pappa svetsade, gjöt eller skruvade på nya idéer till utställningar eller någon offentlig utsmyckning.
– Han är väl den som i dag håller på lite som jag, snickrar och bygger, säger Lars Kleen.
Här i sin egen värld arbetar han så gott som dagligen mellan klockan sju på morgonen och klockan nio på kvällen. Det sista året har han haft öppet hus och offentlig utställning, men tar också, efter överenskommelse, gärna emot grupper som är nyfikna och intresserade av hans arbete. Återkommande får han besök av elever som studerar arkitektur och konst vid KTH och Konsthögskolan och ser fram emot besöken. Lars Kleen tycker det är kul att prata om visioner och tankar, om processer, val av material, konstruktion och byggnadslösningar. Till Rum har han gjutit hörnformar i betong, enligt en särskild metod, och skruvat fast dem i järnpelarna som sträcker sig upp mot taket, som skorstenar. Runt dessa hänger 33 linor, tvinnade som persiennsnören, med en brytningspunkt på 70 kilo. Ett ton väger ”kjolen” av armeringsjärn med de stora granitstenarna, som likt utsmyckningar ligger utplacerade ovanpå.
– Det ska vara lite oroande. Men det är inte sannolikt att alla 33 repen ska slitas av på en och samma gång, säger Lars Kleen, när vi går in under och runt för att kunna uppfatta och omfatta rymd och storlek.
Lars Kleen är utbildad vid Det kongelige danske kunstakademi samt vid Konsthögskolan i Krakow. I sin ungdom började han med måleri, men gick sedan alltmer över till skulpterad konst och konstruktion.
– Jag har alltid byggt mycket och började bygga ut små saker i målningarna. Det blev en succesiv övergång. Jag slutade göra tavlor och började blanda in alla möjliga material i mina modeller.
Hans konstruktioner är tidlösa, skulpturala målningar av vår tid, gärna med material som man förknippar med industri och byggnadsarbeten. Blandat och sammantaget kan det mest otympliga och hårda verka mjukt och svävande. Allt tycks inte vara vad det är. Järnstänger, bombmattor, plåtschabrak, gamla bräder – allt får ny form och en ny mening.
– Det finns inget enhetlig. Ofta bygger jag vidare på något som jag har gjort tidigare. Jag utvecklar eller prövar något nytt, som hakar i eller är en motreaktion.
Visionerna kräver sitt attribut. Sedan 15 år medicinerar Lars Kleen mot en ledsjukdom och förra året fick han nya knäleder, både sjukdom och utslitna leder har sitt ursprung i arbetet. Vintertid är det aldrig mer än elva grader i ateljén. Nu har han förhoppningar om att få göra ett beställningsarbete på ett monument och han planerar och skissar för fullt. Dessutom har han fått en grundplåt från Konstnärsnämnden för att göra en bok med bildar på sina verk. Bilderna är tagna av vännen och fotografen Gunnar Smoliansky, som följt hans arbete och fotograferat i stort sett allt. Och så här har han arbetat och kommer sannolikt att arbeta vidare. Även om han säger att han börjar bli gammal och nog aldrig mer kommer att bygga något så stort igen. Det kommer inte att finnas beställare.
– Vem ska ta hand om allt? Det är ofrånkomligt att börja fråga sig det. Nästa år fyller jag 72 år och jag har sparat allt. Det går inte att arbeta med en konstruktion under lång tid för att sedan förstöra den. Men jag har problem med stora osålda verk. Jag har fyllt förråden.
Men helt övertygande låter han inte. Och tillägger sedan:
– Det är alltid någon större sak som jag håller på med, fria konstruktioner.
Fakta Lars Kleen
Född: 1941 i Stockholm.
Utbildning: Konsthögskola i Köpenhamn och Krakow i Polen.
Familj. Hustrun Britta arkitekt, fem barn – son snickare scenograf, Stockholm, dotter rektor, Norrköping, son länsstyrelsen, Härnösand, son nyutexaminerad arkitekt, dotter utbildar sig till sjuksköterska, gör utlandspraktik i Shanghai.
Utmärkelser: Sven-Harrys konststiftelses stipendium 2011, Sergelpriset 2010. Moderna museets pris 1995 för skulptörer och Stockholms stads hederspris 2001.
Offentliga verk av Lars Kleen
2003 Bibliotek, offentlig utsmyckning tillsammans med Britta Kleen, Södersjukhuset, Stockholm.
2002 Arton, offentlig utsmyckning, Mölnlycke.
1999 Fri, offentlig utsmyckning, Borås.
1997 Minnesmärke över de 2000 sjömän i handelsflottan som dog under andra världskriget, Stenpiren, Göteborg.
1995 Rep, konstnärlig utsmyckning för MAX-LAB 2, i samarbete med Britta Kleen, Lund.
1994 RAM, Offentligt verk för Länsmuseet Västernorrland, Härnösand
1985 Konstnärlig utsmyckning av Sundbybergs tunnelbanestation, Sundbyberg.
På stationen hittar vi sex skulpturala byggnader med anknytning både till Sundbybergs historia och tänkta framtid. I mittvalvet hänger ett båtspant i trä – eller är det en takstol? Tillsammans med skulpturerna bildar den en hyllning till olika byggnadstekniska hantverk: murning, plåtslageri, snickeri med mera.
1974 Båt och Balkar, konstnärlig utsmyckning, Kulturhuset, Stockholm