”Litteratur lever av litteratur, fattar du inte det? Kommer av sånt som är skrivet, berättat, kommer av det som är läst!”
Orden är Babba Anderssons, men kanske är de egentligen Kerstin Ekmans egna. I alla fall finns de i hennes senaste roman ”Grand final i skojarbranschen” (Bonniers, 396 s), som en betraktelse över hur tudelat arbetet med att skriva är: både eremitens slit och offentlighetens glam, men också kring vilket som egentligen är mest åtråvärt – om man väljer att dela upp det.
För det är vad kvinnorna gör: Babba är den som håller i pennan och som lyckas övertala Lillemor Troj att bli hennes ansikte utåt: det är hon som visar upp sig, står i rampljuset, blir intervjuad, tar emot pris. Lillemor är inte bara psykiskt svag och fåfäng, hon är också så lättlurad att hur hon än försöker komma undan letar Babba rätt på henne och för henne tillbaka till fållan. Utan Lillemor är nämligen Babba ingenting mer än livrädd, kanske på grund av sitt yttre, kanske för att hon inte klarar av att bli vare sig refuserad eller recenserad. De båda kvinnornas liv blir så sammanflätande att de till slut är varandras näring. Ett missförstånd sätter allt i gungning.
”Grand final” är en svindlande resa genom kvinnornas femtioåriga samarbete, med gliringar till författarkollegor, recensenter, de villkor som driver branschen och hur männen breder ut sig med tyckande medan kvinnorna gör allt för att vara vackra. Natur och landskap, mörka skogar, sjöar och tjärnar får bilda fonden till Babbas och Lillemors arbete, på behörigt avstånd från storstaden.
”Litteratur kommer nämligen också ur leda” säger Babba. Det slår mig att just det här är litteratur när den är som bäst, för det finns ett tuggmotstånd som är långt ifrån snabbsmälta deckare, men där Babba ser leda ser jag skrivarglädje; den glädje som förmodligen tänds på kammaren när strålkastarna åter slocknat och förlaget räknar försäljningssiffrorna.
Var det någon som sade skojarbranschen?
