Gräv där du står. Sällan har de orden känts mer begripliga som när man läser den första delen av Jonas Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Det är en skildring av ett Sverige i en tid när HIV och aidsepidemin drog in i landet. Det är en text som väser och brinner av ursinne och vrede över hur de homosexuella männen behandlades. Hur samhället mer eller mindre betraktade dem som paria. Och hur de män som drogs till andra män tvingades söka kontakt och ragga på obskyra ställen, bara för att hitta någon att älska.
Jonas Gardell berättar och har vävt samman sin egen och andras historier till en. Han har skrivit ett tidsdokument, ett testamente om man så vill, för att hedra, sörja och minnas de många som fick sätta livet till under de här åren. Deras dödskamp var inte förgäves, den var också en del av kampen för den homosexuellas rätt att få älska vem den vill.
Redan i inledningen får vi veta att varje enskild händelse som kommer att berättas i boken har hänt i verkliga livet, och vi kastas direkt in i ett sjukrum på Roslagstulls infektionssjukhus i Stockholm. Här ligger Rasmus döende i aids med Benjamin vid sin sida, som högt läser bibelcitat och dikter för sin älskade. Det är runt dessa två tonårspojkar som historien kretsar och det är om deras respektive liv, fram till att de möts på julafton 1982, som den första boken handlar. Men här berättas också om Paul, Reine, Seppo, Lars-Åke och Bengt. Redan från de första sidorna vet vi hur det kommer att sluta och det är ett grepp som gör att läsningen blir än mer intensiv och smärtsam. Mer än en gång vill jag instinktivt säga högt: ”Nej, gå inte dit!” ”Snälla, använd kondom!”. Det var längesedan jag kände ett sådant engagemang i en litterär text.
Parallellt med pojkarnas berättelser finns ett ”nu” på Roslagstulls sjukhus samt ett tredje, dokumentärt berättarperspektiv. Det dokumentära greppet kan jag förstå även om jag inledningsvis blir något störd av det. Gardell pepprar på med fakta och sakliga inlagor om den tid som var, ett grepp som bryskt bryter illusionen och som alldeles säkert ska ha just den inverkan på läsaren. Men det är som att det dokumentära greppet först mot slutet av boken hittar sin form för att inte stoppa upp berättelsen utan istället föra den framåt.
Jonas Gardell porträtterar en stark och kärleksfull gestaltning av de båda pojkarna och deras respektive föräldrar. Barn- och ungdomstid. Känslan av att inte höra till. Kompisar som instinktivt anar att man är annorlunda. Oron från föräldrar. Längtan. Längtan efter någon att älska och någon som älskar en tillbaka. Det är en beskrivning av landsbygd och Stockholm. Ett dunklare, mer ljusskyggt Stockholm. En tid så väsensskild från nu och ändå inte. Han skriver om en tid när det bara fanns en liten skärva möjlighet att fullt ut vara den man ville vara.
Rasmus kommer från värmländska Koppom, och har sedan länge varit medveten om att han är attraherad av pojkar. I samma stund som han kliver av tåget på Centralstationen i Stockholm kliver han på ett annat, det som leder ut i de homosexuellas Stockholm. För Benjamin är det svårare att ”komma ut”. Han är född och uppvuxen till ett Jehovas vittne, där homosexualitet närmast betraktas som en dödssynd. Sedan barnsben har han gått runt med sina föräldrar och knackat dörr, lämnat över små propagandistiska skrifter och läst bibelcitat för dem som släppt in dem över tröskeln. När han blivit stor nog att gå runt själv, blir han en dag insläppt hos den vänlige och excentriske fjollan Paul. Det är Paul som säger till Benjamin, när han ska gå: ”Du vet väl om att du är homosexuell?”
Gardell är fenomenal på att skapa tydliga karaktärer, även de som inte är sympatiska eller ens i centrum för historien. Men framför allt har han förmågan att teckna porträtt av människor som man bryr sig om. Det märks direkt att det här verket är skrivet med en hög angelägenhetsgrad. Det är inte bara genomarbetat och välplanerat, man förstår också att det måste ha kostat på att skriva den här historien. Ett kall, om man så vill.
Alla tre böckerna i serien är redan färdigskrivna, och det är nog tur det för att hålla undan prestationsdjävulen. Del ett har fått undertiteln Kärleken. I februari kommer den andra delen – Sjukdomen, nästa höst den tredje och avslutande Döden. Det står med andra ord klart redan från början vilken historia det är som ska berättas och vilket öde som kommer att drabba flera av bokens karaktärer. Ur ett strikt marknadsföringsperspektiv kan det väl inte vara annat än en dröm att sprida ut böckerna på tre, istället för en enda tegelsten. I höst kommer dessutom en dramatisering av böckerna att visas på SVT och i december har Stockholms stadsteater premiär på Gardells pjäs Ömheten (skriven 1989), i vilken Rasmus och Benjamin är huvudpersoner.
Finns det då inget att anmärka på? Jodå, men det är små marginalanteckningar. Förutom de bryska avbrotten av berättarperspektiv, finns det partier där jag kan tycka att ursinnet och vreden kunde hade tjänat på att ta ett steg åt sidan. Jag kan sakna nyanser av ”de där andra”, i det här fallet de heterosexuella, som med enstaka undantag bakas ihop till en enda ondsint massa. Det måste rimligtvis ha rått en stor förvirring också bland läkare, sköterskor och myndighetspersoner när viruset dök upp. Ett virus, som betedde sig lömskt och oberäkneligt och som så skoningslöst och aggressivt attackerade människors immunsystem. Kunde man göra annat än vidta överdrivna säkerhetsåtgärder? Innan man visste om viruset var luftburet, smittade via blod, hudkontakt eller saliv? Det är lätt att vara efterklok, men det var en tid av rädsla och att vara rädd är också mänskligt. Det kanske man också måste förlåta? Återstår att se om Gardell går så långt i de följande böckerna.
Avslutningsvis, kan jag inte låta bli att fundera på hur Jonas Gardell kommer gå vidare med sitt författarskap efter det här mastodontprojektet. Kan (och vill han?) skriva någon mer bok efter det här? Kan han hitta något mer angeläget att skriva om, än det han just avslutat? Eller var det till det här projektet allt ledde? Hans talang som skribent, erfarenheterna, böckerna, pjäserna, showerna? För att just den här historien skulle bli berättad och skriven? Jag vill gärna hoppas att det kommer mer. För är det någonting som Gardell har gjort, och som han i synnerhet gör här – så är det att ge en röst åt de som ingen har.
Torka aldrig tårar utan handskar, 1. Kärleken
Norstedts (2012), 291 sidor
