Ann Petrén, 57, närmade sig 50 när hon belönades med en guldbagge för bästa kvinnliga skådespelare i filmen Om jag vänder dig om 2003. I höst spelar hon återigen i en film av Björn Runge, relationsdramat Happy End. Samtidigt går pjäsen Orestien upp på Stockholm Stadsteatern där Ann Petrén gör rollen som Klytaimestra. Och i oktober är det nypremiär på Vit, rik, fri.
Trots att Ann Petrén har spelat teater i över 30 år och filmat nästan lika länge var det först med filmen Om jag vänder mig om, som hon blev känd för en större publik. Året efter gjorde hon en av systrarna i publikframgången Masjälvar och strax efter kom tv-serien Kvalster.
Visst, tv och film har ett stort genomslag, men hon tycker inte hon har blivit särskilt påpassad och arbetssituationen har bara förändrats marginellt.
– Jag har ett hus tillsammans med mina syskonbarn i Hedemora i Dalarna och sommaren efter att Masjävlar hade gått på bio var det många som glodde ohämmat när jag kom gående, säger Ann Petrén och ler roat.
– Men det är väl så att jag har gett tanten ett ansikte med mina roller, tillägger hon med viss självdistans efter intervjun när vi skiljs utanför Stadsteaterns sceningång. Och hon har ju onekligen en och annan tant i repertoaren, senast rollen som Eulalia i filmen Åsa Nisse – wälkom to Knohult.
Men nu har vi har bara en dryg halvtimme på oss för intervjun, eftersom en tid hos sjukgymnasten för den ömmande axeln efter en cykelolycka, måste gå före. Det är mitt i repetitionstider på Stockholms Stadsteater och kroppen, som alltid varit ett lydigt arbetsredskap, har börjat göra sig påmind.
Allt det som förr gick som en dans, utan att man ens behövde tänka, är i dag förknippat med viss möda, eller kräver i alla fall en viss eftertanke, säger hon.
– Den begränsning som det innebär att bli äldre. Det är där jag är nu. Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt, att man har varit så rörlig och kunnat göra allt möjligt och inte kan det längre.
Nej, än så länge har inte kroppen sagt ifrån. Och förutom en felbehandling hos en kiropraktor med ett diskbråck och en och en halv månads vila som följd, är det nästan som förr.
– Men man får skador mycket lättare och det tar längre tid innan det läker, som det här med axeln. Och tanken under repetitionen att: Nej, det här ska jag inte göra för då kommer jag att få göra det 75 gånger. Så behövde jag aldrig tänka förut, men nu tänker jag på det jättemycket. Att jag har artros och så småningom kommer att behöva byta höftleder. Botten, fortsätter hon och gör en paus.
– Det kan man ju inte vara ensam om. Det måste ju gälla alla. Det är bara en så tuff insikt att det bara händer så här, säger hon och knäpper med fingrarna.
Begränsningar är dock ingenting som Ann Petrén vill uppehålla sig vid. För i verkliga livet har hon fått göra en mängd fantastiska roller. Inte heller vill hon uppehålla sig vid att både kön och ålder kan sätta käppar i hjulet på andra sätt, som att det finns färre roller för äldre till exempel. För visst är det så, om man tittar på den klassiska repertoaren, att den slukar mest män och unga kvinnor och de flesta roller är för skådespelare mellan 25 till 40 år.
– Men man ska rätt att arbeta ändå naturligtvis. Man kan inte vara högpresterande inom alla områden – eller vara för evigt ung, säger hon.
I många år har hon och några nära vänner fört diskussioner om att det ska flytta ihop, kanske bo i ett stort hus, som ett kollektiv och ordna ett mer kvalitativt boende när man blir äldre. Vad mycket roligare allt skulle bli, tror hon.
Det isolerade boendet tror hon inte är så lyckat. Det verkar så oerhört tråkigt om allt kreativt skulle ta slut och hur ska man ersätta arbetsplatsen när den dagen kommer, frågar hon retoriskt.
– Ibland brukar jag tänka. Vad skönt det vore om jag inte jobbade så mycket. Vad mycket jag skulle få gjort och vad mycket kul jag skulle kunna göra, säger hon och skrattar, skakar lite på huvudet.
Jo, hon skulle resa, lära sig snickra, fördjupa sig i något språk, bli bättre på engelska, kanske bo i Paris i en månad, fortsätta med franskan eller läsa idéhistoria, eller kanske teatervetenskap nu när hon har den praktiska erfarenheten. Tusen och en saker.
Inför rollen som Klytaimestra i det grekiska dramat Orestien har Ann Petrén fördjupat sig i den grekiska mytologin och under en semestervecka i Aten passade hon på att vandra bland ruinerna på Akropolis, som förberedelse inför rollen och komma i rätt stämning. Åldern må sätta sina spår, men kreativiteten lever och har hälsan.
Fakta Ann Petrén Född: 25 maj 1954 Bor: Enskede Familj: Man, dotter född 1988, fyra bonusbarn födda -71, -72, -79, -81, tre bonusbarnbarn och ett på väg. Aktuell: Orestien, Stadsteatern i Stockholm, premiär den 16 september, Vit, rik, Stadsteatern i Stockholm, fri, nypremiär 27 oktober, Happy End, biofilm av Björn Runge, premiär den 23 september.