”Ögonen är själens spegel, men det tycker jag också att rösten är.
För att kunna arbeta hårt, måste man ha roligt. Det ska vara vackert och man ska ha dem man älskar runt omkring sig”
När vi träffas i mitten av maj har Gunilla Röör börjat knåda degen. Det är så hon beskriver repetitionsarbetet som bara har pågått i några veckor. Nu är hon i en sökande period där hon prövar olika uttryck, smakar på röstlägen, känner på olika gester, fantiserar, prövar och prövar igen. Den 15 augusti är det skarpt läge med Höstsonaten på Stadsteatern i Stockholm.
Höstsonaten är Ingmar Bergmans film med Ingrid Bergman, Liv Ullman och Lena Nyman i rollerna, från 1978. Stora namn och stora skådespelare. Namn som förpliktigar?
– Jag skojade med någon och sa: Nu ska jag spela Ingrid Bergman, säger Gunilla Röör och skrattar gott.
Visst kommer många att förknippa pjäsen med filmen, där Ingrid Bergman gestaltar en kvinna som låter karriären gå före omsorg om familj och barn. Höstsonaten blev hennes sista biofilm, som hon gjorde när hon redan var drabbad av sin svåra cancersjukdom. Men för Gunilla Röör gäller det att både frigöra sig från tidigare versioner som hon sett, både på filmduken och på scenen, och samtidigt hämta inspiration från skådespelarna.
– Jag har läst Ingrid Bergmans biografi och jag har alltid beundrat henne för vad hon vågade göra som modern skådespelerska: hon lämnade sin familj, hon lämnade Sverige och hon lämnade man och barn. Hon var en djärv och modig person. Det kan jag bli inspirerad av.
Och så tillägger hon:
– Historien är stark, modern och evig och det är nog många i den yngre generationen som inte vet något om filmen. Det finns säkert också de som har glömt.
Ovanligt kall vår
För att vara vårmånaden maj är det ovanligt kallt och vi har satt oss med en kopp kaffe och smörgås i en liten inglasad del av Vintervikens trädgårdscafé, inte långt från hennes hem i Mälarhöjden söder om Stockholm. Vi samsas om utrymmet med eftermiddagslediga fikasugna gäster och mammor och pappor med stojande barn med spring i benen. I denna ljudbild oroar jag mig för att intervjun med Gunilla Röör ska försvinna i barnskrik och sidosamtal, men ljudbandet avslöjar en klar, distinkt röst som precist återger alla de känslolägen som hon tidigare förmedlat när vi suttit mitt emot varandra. När jag hör rösten kan jag också se hennes ansiktsuttryck och gester för mitt inre öga. Det är så hon också kliver fram på scenen eller går igenom filmduken – rakt in i hjärtat på åskådarna, tänker jag. Gunilla Röör berör och engagerar, som en av Sveriges främsta skådespelare av i dag.
När hon slog igenom i Susanne Biers första film, Freud flyttar hemifrån, 1991, hade hon redan gjort avtryck i bland annat i tv-serien Lorry tillsammans med Lena Endre, kurskamrat från Teaterhögskolan i Stockholm. Filmen gav henne en välförtjänt Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll, men förpassade henne också under en lång tid till ett rollfack som upprorisk ung kvinna, med temperament, stark röst och yviga gester. Men det var bara början.
– Det var en jättefin roll och ett fantastiskt manuskript. Där ser man hur viktigt det är med bra manuskript, är det inte bra blir det ingenting. Det var en viktig filmskola för mig där jag fick en stor uppgift tidigt: att jobba varje dag, att inte vara rädd för kameran och jobba i team, säger Gunilla Röör.
Guldbagge nummer två
Fem år senare förärades hon sin andra Guldbagge i samma kategori för filmen Sommaren av Kristian Petri. Och man kan förmoda att hennes starka rolltolkningar på film gjorde henne särskilt lämpad när hon erbjöds en gästprofessur i scenisk framställning på teaterprogrammet vid Göteborgs universitet 2008, en tjänst som hon nu lämnar efter sex år.
– Jag blev erbjuden ytterligare tre år, men en gästprofessor ska inte stanna alltför länge, säger hon bestämt.
Inför elever och blivande regissörer på teaterprogrammet med inriktning på film har hon kunnat utveckla sina idéer och använda sin erfarenhet i scenisk gestaltning med kameran som observatör.
– Verktygslådan kan vara så här liten, säger hon och måttar med händerna tätt intill varandra. Det handlar om ett ögonkast, om en tanke som kameran registrerar. Men på teaterscenen måste man lyfta den gesten så att den syns till sjunde, till tionde, till artonde raden.
Hon berättar engagerat att skådespelaren för att nå detta mål använder olika muskelgrupper, inre och yttre, och påverkar uttrycket med hur man tänker.
– När man filmar har man den nåden att jobba med pyttesmå medel. Det beror på var kameran står och vad den registrerar.
Praktik på Malmö stadsteater
Ända sedan praktiken på Malmö stadsteater i mitten av 80-talet har Gunilla Röör engagerat sig i vad institutionsteatrarna representerar. Då var teatern institutionaliserad och förstelnad, menade den engagerade eleven. Det var hierarkiskt, mycket gammaldags och sexistiskt. Och praktikanterna blev inte särskilt väl omhändertagna, minns hon.
– Det har hjälpt mig. Vi tyckte att så här ska inte en institutionsteater vara och vi bestämde att hädanefter skulle vi bara ägna oss det som är viktigt.
Erfarenheten har hon burit med sig och detta vill hon också förmedla till de unga skådespelare som hon undervisar och är mentor för.
– Jag är helt ointresserad av makt. Jag tror inte på det i det konstnärliga arbetet. Jag tror inte på manipulation, tvång och lydnad. Det är när du får dina medarbetare att vara medskapande som det där lilla extra händer. Det måste vara hjärtats kraft som driver yrket. Jag tycker inte att det räcker med att man vill tjäna pengar eller bli känd. Det här är ett mycket viktigare uppdrag, säger hon med eftertryck. Vi har ett ansvar inför publiken. Vi ska ta ansvar för vår berättarglädje och vi ska erbjuda någonting.
Osten inspirationskälla
Sedan kommer vi in på hennes egen inspirationskälla och det som hon kallar sin masterutbildning – mötet med och arbetet under ledning av Suzanne Osten på Stockholm stadsteater dit hon kom efter sin utbildning.
– Jag hade förmodligen blivit en annan skådespelerska om jag inte hade träffat henne, säger hon. När teater berör, då är det väldigt stort. Och det är det vi försöker att ge varenda gång… Sedan är det inte alltid vi lyckas.
Gunilla Röör har blivit nominerad ytterligare två gånger till en Guldbagge, i kategorin bästa kvinnliga biroll 2003 i filmen Beck – Sista vittnet och 2014, i kategorin bästa kvinnliga huvudroll, i filmen En gång om året. Vinnaren blev i stället Edda Magnason i filmen Monica Z.
– Jag är jätteimponerad över att vi blev nominerade. Ingen har brytt sig om den här filmen, inte filminstitutet, inte någon sponsor. Regisören Gorki Glaser-Müller har gjort det klassiska, pantsatt sitt hus, betalade allt ur egen ficka. Men vi gjorde det ändå. Mot alla odds, säger hon stolt och lite utmanande.
Hon menar att som konstnär måste man alltid gå på risk. Våga chansa, gå på magkänsla – inte bara titta på ekonomin och vad som är kommersiellt gångbart.
– Livet är kort ändå. Jag vill göra saker som är betydelsebärande för mig också. Glädjen i att arbeta är det viktigaste och att jag själv tror på det jag gör och tycker det är viktigt. Det är bara hjärtats kraft jag går på.
Gunilla Röör
Född: 16 augusti 1959
Familj: Maken Per Sandberg och sonen Jack 18 år
Bor: Mälarhöjden, Stockholm
Aktuell: Höstsonaten, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Guldbagge: Freud flyttar hemifrån, 1992, Sommaren, 1996.
Nominerad: Beck – Sista vittnet, 2002, En gång om året, 2014
Utmanande projekt: Gud, lukt och henne (film 2008), Bli en dåre (teater 2011)