Trött på långa böcker men vill ändå läsa något att fundera över? Då kan Valérie Mréjens TRE BERÄTTELSER; TRE MÄN (153 s. Modernista) vara något för dig. Den franska litteratur som med snigelfart – Anna Gavalda undantagen – letar sig till en svensk publik är för det mesta både läsvärd och intressant; Mréjens tre berättelser är inget undantag. Snigelfart, ja, för de tre korta berättelserna gavs ut i en pocketsamling i Frankrike 2005, men det är alltså först nu Modernista hittat dem.
Alla novellerna behandlar möjligheten, eller omöjligheten, att kommunicera på tre helt olika, överrumplande sätt. Den första mejslar ut huvudpersonens morfar; hans liv, uppfostringsmetoder och sätt att förklara världen. Det känns så äkta att jag hela tiden undrar hur hon kan minnas alla dessa detaljer, subtiliteter och missuppfattningar från sin barndom.
Nummer två är en kärlekshistoria med en man som lever varje sekund i nuet när han inte samlar citrusfrukter som får torka in eller mögla och utan minsta intresse för den självutplånande kvinnan. Hjärtskärande och irriterande.
Den tredje och sista berättelsen är pappans monolog. Jag fnissar, mest för att tonfallet inte alls är min pappas utan snarare min kvinnliga grannes – ett ändlöst ältande om saker som sällan känns särskilt viktiga och utan behov att höra en kommentar eller ett svar.
Det här är stycken som beskriver det vi kanske själva, i våra egna familjer och liv, tycker är normala beteenden men staplade på varandra som aforismer får de en helt annan mening. Det är lätt, roligt, skickligt och träffande i all enkelhet.
