Flashdance, En officer och en gentleman och Pretty Woman. Flera av 1980 och 90-talets blockbusterfilmer gjordes på temat ”flickan av folket möter mannen av börd”. I Flashdance är det den 18-åriga svetsaren Alex Owens, som drömmer om en framtid inom dansen. När det kommer en ny chef till fabriken går det förstås som det går – chefen och Alex förälskar sig i varandra. En relation som inte direkt blir lättare när fabriken måste dra ner på antalet anställda. För var hamnar chefens lojalitet då? Och vad händer när han dessutom börjar lägga sig i Alex stora dröm om att komma in på dansakademin? När han börjar rycka i trådar och försöker muta in henne på skolan. Just det. Kärleken prövas.
I filmen från 1983, var det den då 20-åriga Jennifer Beals som spelade huvudrollen Alex. På Chinateatern i Stockholm axlar Hanna Lindblad. Hon har varit i New York och laddat upp inför rollen, tagit danslektioner från morgon till kväll och ser vältränad ut. Men trots förberedelserna sitter man stundtals på nålar i publiken, faktiskt lite orolig över att hon ska skada sig (eller om hon kanske redan har gjort det?) och inte dansar fullt ut. För danstempot är stundtals lite för lågt, balansen inte helt hundra och det ser ut som att hon dansar på gränsen av sin förmåga. Inte alls så stabilt och trygg som man förväntar sig. Det är ofrånkomligt att inte tänka på hur lätt en dansare kan skada sig och hur skoningslöst kort ett ”bäst-före-datum” kan vara.
Men att gammal är äldst med rätt material, visar Karl Dyall. Dock inte i den roll han har i rollistan, som den sliskige barägaren CC. Nej, det är i musikalens inledning som Dyall dyker upp i ett kort, men ack så bra, nummer som dansande polis. Här visar han upp hela sin potential som dansare. Och jag säger bara – Jeez! Jag FATTAR inte varför Dyall eller Rennie Mirro, som spelar chefen/Alex pojkvän, inte utnyttjas bättre i den här föreställningen. Har du sett deras pärla till föreställning: ”From Sammy With Love”, så vet du vad jag talar om. Jag förstår att man vill upprepa den succé Lindblad, Mirro och Dyall hade med ”Singing in the rain” för några år sedan. Men nog hade det varit spännande att se ett helt nytt okänt namn, lite som Jennifer Beals var när det begav sig, som hade flankerats av de mer erfarna Dyall och Mirro.
Ett sådant namn är Anna Hansson. Här gör hon rollen som Alex kompis Gloria. Hansson är inte någon debutant i musikalsammanhang men heller inte ”namnet på allas läppar”. Hon är inte heller dansare i första hand men här visar hon, med råge, hur man kan tolka en musikalroll både med sång och gestaltning. För det är faktiskt Hansson som kniper förstaplatsen i min bok. Dels med sin version av slagdängan ”Gloria”, men också i den utsatthet hon lyckas förmedla i en scen där hon ska uppträda på CC:s tvivelaktiga bar, en miljö som osökt påminner om miljöer i Stanley Kubricks film ”Eyes Wide Shut”.
Linus Wahlgren gör också han en fin tolkning av Jimmy, Glorias pojkvän som hankar sig fram som halvdan stå-upp komiker. Wahlgren jobbar sig verkligen igenom föreställningen och blir till slut också han en de mest minnesvärda aktörerna från kvällen.
I en mindre roll syns ”scenräven” Siv Malmqvist. Hon gör en stabil insats som Hanna, en gammal balettlärare som blivit Alex mentor och som peppar henne att söka till dansakademin. Malmqvist är vass i repliken och har en tacksamt komisk roll, som hon lyckas balansera på rätt sida av buskisstrecket.
Jennie Widegren (från Bounce) står för bra koreografi i högt tempo, även om den ligger långt ifrån Bounces nyskapande. Widegrens namn skapar också förväntningar om det där lilla extra i framför allt Alex finalnummer, den klassiska scenen när hon dansar inför juryn på Shipley Academy, Men det blir aldrig något klimax, och jag vet inte om det beror på skador eller annat.
Det som ändå gör Flashdance till någonting utöver det vanliga på den svenska musikalscenen, är scenografin. Jag skulle vilja säga att den håller världsklass. Redan i inledningsscenen förflyttas vi till det stålverk som Alex jobbar på, tack vare en innovativ videodesign på stora ljusdisplayer i kulissen. De gigantiska skärmarna kan snabbt förvandla scenen till en utomhuspark, en lägenhet, en boudouir eller Harry’s bar. Några av miljöerna är mer levande än andra, som när vatten speglar sig, skuggor av människor syns utanför fönster, billjus far förbi i mörker och så vidare. Den här tekniken skapar naturligtvis enorma möjligheter för snabba scenbyten. Och det behövs på Chinateaterns scen, som ibland ser ut att vara i minsta laget för dans- och shownumren.
Summa summarum är Flashdance en rejäl energikick. Och det är precis vad man behöver så här i början av ett nytt kulturår. Så en fyra, om än en något svag sådan, blir slutbetyget.
Flashdance
Scen: Chinateatern
Originalmanus: Tom Headley
Regi: Anders Albien
Scenografi: Andreas Bini
Videodesign: Johan Larsson & Philip Sundbom
Koreografi: Jennie Widegren
Kostym: Camilla Thulin
Medverkande: Hanna Lindblad, Rennie Mirro, Karl Dyall, Linus Wahlgren, Anna Hansson, Siw Malmkvist, Per Eggers, Katrin Sundberg m.fl.
Längd: Ca 3 tim
