En oväntad vänskap är en komedi som har setts av 23 miljoner fransmän och är landets bidrag till Oscarsgalan den 24 februari nästa år. Den har redan passerat Amélie från Montmartre som den största internationella succén någonsin för en franskspråkig film, men också startat en het debatt om klassklyftor och invandrarnas utsatta situation i Paris förorter. Och visst – det är en film som berör på många plan.
Filmen handlar, precis som titeln anger, om den oväntade vänskapen mellan den förmögne aristokraten Philippe Pozzo di Borgo (François Cluzet) och smågangstern Driss (Omar Sy) som precis kommit ut från fängelset. Philippe är förlamad och sitter i rullstol efter en olycka med glidflyg. De träffas när Driss söker jobb som personlig assistent åt Philippe. Han är egentligen inte intresserad av jobbet men måste få en underskrift på att han varit på intervjun för att inte bli av med sitt arbetslöshetsbidrag.
Filmen handlar om deras vänskap och bygger på en sann historia men manuset har ändrats för att förstärka karaktärernas olikheter. Philippe är vit – Driss är svart. Philippe är totalförlamad från axlarna och neråt – Driss är muskulös och sprallig. Philippe bor i en slottsliknande miljö – Driss är hemlös. Det här ett tema vi sett i många varianter förr: Timmarna med Rita, Driving Miss Daisy och Pretty Woman för att nämna några. Det dramaturgiska greppet är det inget fel på men den är full av fallgropar eftersom det ställer extra höga krav på att dialog och gestaltning bottnar för att filmen inte ska upplevas som banal eller klichéartad. Tyvärr brister En oväntad vänskap i ett par scener. Främst då regissörerna Oliver Nakache och Eric Toledano skär bort eller skruvar historien allt för långt bort från verkligheten. Det är synd för den här filmen hade kunnat bli en riktig fullträff med några mindre ändringar vid klippbordet. Kanske hade det räckt med att klippa bort 20 minuter av de sämsta scenerna för att fullända verket.
Redan i filmens inledning ifrågasätter man varför Philippe väljer att anställa Driss – trots att han uppträder burdust, stjäl hans fabergéägg och tränger sig före i kön. Det är karaktärsdrag som är ganska obegripliga och minskar trovärdigheten för historien direkt i anslaget. Regissörerna sätter istället mycket tillit till humor som verktyg för att driva handlingen framåt. Det blir aldrig sentimentalt men i några scener övergår det roliga till buskis och fars – och det känns inte bra.
Det som gör En oväntad vänskap sevärd är framför allt skådespelarinsatserna – och då främst François Cluzet som spelar förlamad. Han tillhör den franska skådespelareliten och har bland annat vunnit César Award (deras motsvarighet till vår Guldbagge) för bästa manliga skådespelare. Hans gestaltning av Philippe är en mäktig prestation där han med enbart röst och ansiktsuttryck lyckas förmedla även de små känsloskiftningarna. Jag blir inte förvånad om han nomineras till en Oscar.
Även Omar Sy, känd för sin komiska talang och vinnare av César Award för just den här rollen, gör en stark insats. Han är oputsad, fräck och autentisk i rollen som en empatisk bad boy från gettot. Det är framför allt hans historia vi får följa, och det är hans karaktär som förändras mest i filmen. Även Anne Le Ny i en biroll som den äldre sköterskan Magalie bidrar till filmens feelgood-känsla, liksom den yngre assistenten Yvonnes (Audrey Fleurot) strama karaktär som Driss stöter hejdlöst på. Tillsammans gör ensemblen den här historien till en underhållande film. Den lockar till skratt, gråt, glädje och sorg – precis som en bra komedi ska.
Film: En oväntad vänskap (originaltitel: Les Intouchables)
Regi: Eric Toledano och Olivier Nakache
Längd: 1 timme och 52 minuter.
I rollerna: François Cluzet (Philippe), Omar Sy (Driss), Anne Le Ny (Yvonne), Audrey Fleurot (Magalie), Clothilde Mollet (Marcelle), Alba Gaïa Bellugi (Elisa), Cyril Mendy (Adama), Christian Ameri (Albert), Marie-Laure Descoureaux (Chantal) and Gregoire Oestermann (Antoine).
Epilog
Verklighetens Philippe var en erfaren chef för champagnehuset Pommery. Han var en god människokännare – van att hålla anställningsintervjuer. Han har sagt att han var ute efter en assistent som inte tyckte synd om honom och som kunde bidra till att få honom att känna sig levande – inte någon som dränkte honom i överdriven medkänsla. Han insåg snabbt att Abdel Sellou (filmens Driss) var intelligent och hade en familjesituation som gjorde att han hade möjlighet att hjälpa honom dygnet runt. Den insikten kommer tyvärr inte alls fram i filmen, och det är synd eftersom man förleds tro att deras vänskap var ett resultat av galna beslut och slumpmässiga faktorer.
I filmen får vi ingen känsla av att Driss var i tjänst under 10 år, utan snarare att det handlade om några månader. Det var under en av deras sista gemensamma utlandsresor som de båda hittade sina nuvarande livspartners. Och det var först då deras relation som patient och vårdare avslutades. Verklighetens Driss är inte svart. Abdel Sellou är invandrare från Algeriet. Biljakten, kärlekshistorien, marijuanarökningen i filmen är sanna historier. Mustaschrakningen och de prostituerade öronmassörerna är däremot påhittade.
