Debatt: Teaterkritikerna förstör varumärket teater

Följande debattinlägg har erbjudits för publicering i DN och SvD. Kaj Schueler, kulturchef på SvD har tackat nej och Björn Wiman, kulturchef på DN har valt att inte svara alls. 

SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför varje höst en nationell undersökning där bland annat svenska folkets vanor och attityder till teater kartläggs. Enligt SOM-rapporten (2011:22) har andelen svenskar som går på teater minskat successivt sedan slutet av 80-talet. Den största gruppen teaterbesökare är idag mellan 50 och 64 år och en högre tjänsteman besöker teatern dubbelt så ofta som en arbetare. Hela 55 procent av de som går på teater tycker dessutom inte att det är prisvärt eller saknar uppfattning i frågan.

Detta är inga smickrande siffror för landets teaterchefer, men de ska inte ensamma bära hundhuvudet för detta teaterkulturella haveri. Minst lika skyldiga är teaterkritikerna som är satta att bevaka scenkulturen. Frågan är vart debatten om teaterns misslyckande i Sverige tagit vägen?

Ingmar Bergmans Persona sattes nyligen upp på Stadsteatern i Stockholm och fick genomgående goda recensioner. Som läsare av DN och SvD blev jag nyfiken och bestämde mig för att gå och se föreställningen. Det blev en trist kväll. Inte för att skådespeleriet brast. Sofia Ledarp var utmärkt i sin tolkning av sjuksköterskan Alma. Scenografin var annorlunda och nyskapande. Nej det var inget fel på vare sig skådespelare eller scenografi.

Problemet var att manuset inte höll måttet.

Jo, du läste rätt. Bergmans Persona är ett stycke obegriplig teater och en hyfsat tråkig film. En film som faktiskt fick stora delar av svenska folket att betrakta Bergman som en svår och ointressant regissör. Nästan lika obegriplig är Strindbergs kammarspel Spöksonaten som just nu drar fulla hus på Dramaten. Att dessa pjäser, och många andra klassiker, återkommande och per automatik sätts upp på ledande teatrar i huvudstaden blottlägger en allvarlig åkomma. Nämligen kritikerkårens överdrivna och okritiska hållning till nationens få men stora dramatiker. Till dem hör bland annat Bergman, Strindberg och Norén. Män som levererat geniala manus genom åren, men liksom de flesta konstnärer, också har experimentella floppar på meritlistan. Det kan vara pjäser som inte når hela vägen fram, men som får bra recensioner för att de har ambitionen att skapa något nytt. Pjäser som uppskattas av en liten grupp teaterentusiaster, men förstör ”varumärket teater” genom att skrämma bort en ovan teaterpublik.

Jag har vänner vars tonårsbarn för första gången besökte en teaterscen när Stadsteatern satte upp I väntan på Godot. De vill aldrig mer gå på teater! I väntan på Godot var en kritikersuccé, och om nya teaterbesökare gick och såg föreställningen i tron att detta var det bästa som en svensk teaterscen kan erbjuda förstår jag att de fick en chock.

Hur kommer det sig att det blivit så här? Ja, i fallet med Persona tror jag vi måste göra en historisk tillbakablick för att förstå. Dramat skrevs i mitten på 60-talet när Ingmar Bergman redan slagit igenom. Han var internationellt känd för sina filmer, chef för Dramaten och pressad av som han själv uttryckte det ”begriplighetshelvetet”. Han kollapsar när han drabbas av dubbelsidig lunginflammation och blir inlagd på Sophiahemmet i Stockholm. Där blir han kvar i sex månader och börjar skriva på Persona. Han är dels märkt av sin sjukdom som sannolikt påverkar både hans kreativitet och förmåga att få ihop en komplicerad handling till något begripligt. Dels vill han börja om och göra något nytt. Något experimentellt som leder in honom på nya konstnärliga vägar.

Persona är en djupsinnig historia som lämnar mycket åt betraktaren. Avsikter, handlingar och syften kan tolkas olika. Då, 1966, förstår recensenterna inte riktigt vad de sett eftersom något liknande aldrig tidigare producerats. Man är överens om att filmen är före sin tid och tävlar entusiastiskt om vem som ska göra den mest udda tolkningen. Bibbi Andersson får en Guldbagge och få vågar kritisera filmen av rädsla för att bli betraktad som okunnig. Sannolikt vill teaterkritikerna inte heller hamna i den världsberömda regissörens svarta bok (jämför med Aftonbladets sportjournalister som idag tystats av Zlatans mångåriga bojkott av tidningen). Bergman själv insåg däremot redan under inspelningen av Persona att manuset var ofullständigt och ändrade därför flera scener i filmen för att göra den mer begriplig.

I detta kulturella gytter växer många av dagens ledande teaterkritiker i Sverige upp. En obegripligt hög andel av dem har idag nått eller är på väg in i pensionsåldern, men påverkar utbudet på våra teatrar genom att gång efter annan kritikerrosa klassiker som inte länger håller för den tid vi lever i. Sällan får vi läsa något kritiskt om Shakespeare, Teennesse Williams eller Samuel Becketts dramer. Sällan ifrågasätts kvaliteten på Ibsen, Bergman och Strindberg. Sanningen är att vi väldigt sällan får läsa något överhuvudtaget om manus och handling. Om föreställningens bärande del, dvs själva berättelsen. För när klassikerna recenseras hamnar fokus helt på regi, gestaltning och scenografi – inte på historien eller handlingen. Kritikerna har sett dramat många gånger tidigare, och om de gillade det då är det inte alltid lätt att revidera sina egna åsikter. Att sätta sitt eget tyckande i perspektiv och utvärdera hur dramat står sig idag tycks vara en övermäktig uppgift. Men det som hänt inom dramagenren de senaste 15 åren ställer helt andra krav på underhållning. Vi lever i en tid där kraven på bra manus är högre än någonsin.

Och här kommer vi till problemets kärna.

Kritikerna recenserar inte pjäserna utifrån underhållningsvärdet, dvs om det är en bra och spännande upplevelse vi bjuds på. Istället riktas fokus på teaterkonstens olika delmoment som plockas isär och analyseras så djupgående att en vanlig läsare inte ens förstår om det var bra eller dåligt. Därmed har kritikerna förlorat sin legitimitet att vara läsarnas ögon och öron. När teaterbesökaren vill veta om de kommer att få två roliga timmar på teatern tvingas de istället läsa fackmannens anteckningar. Hur skiljer sig den här föreställningen jämfört med tidigare uppsättningar? Hur ska regin egentligen tolkas och vad var författarens mening? Läsarna får inte ens ett betyg på föreställningen i form av en siffra, eftersom en siffra skulle tvinga recensenterna att lämna ett helhetsomdöme av sin upplevelse. Det går bra när det gäller film, musik, krogar och skolbetyg men inte när det kommer till teater. Varför skriver teaterkritikerna för fackpress men publicerar sig i dagspress?

Nu är det hög tid att kulturavdelningarna på landets tidningar slutar förstöra för scenkonsten i Sverige. Ett friskt teatersverige måste börja ta form. Något är sjukt när teatrarna bara i undantagsfall lockar ungdomar under 25 år. Något är sjukt när det 124 år gamla dramat Fröken Julie för 180:e gången sätts upp i Stockholm istället för ett nyskrivet drama i takt med sin tid. Något är mycket sjukt när kritikerna inte längre recenserar teater utifrån publikens perspektiv.