Anton Corbijn är känd för råa, korniga, stämningsfulla porträtt på rockartister och andra ikoner, men det är inte vad man möts av på utställningen ’Inwards and Onwards’ på Fotografiska.
Konstnären Damien Hirst som dödsskalle snuddar vid den svärta och kraft som man kanske förväntade sig. Mick Jagger uppklädd till tant är också en rolig bild. Men att de här porträtten känns som höjdpunkter säger tyvärr en del om resten av utställningen.
Det är alltid roligt att se porträtt på artister och konstnärer som man dyrkar, men vad händer när man inte ens känner igen personen som Corbijn har fångat på bild? I den här utställningen är svaret lite för många gånger: Inte så mycket.
Är Corbijns syfte med just det här urvalet av bilder att bryta sig ut ur facket ’rockfotograf’? Är det därför han ställer ut verk som inte känns som det som har gjort honom så omtalad?
I ett nersläckt rum bjuds det på dokumentärfilm om fotografen. Där – till skillnad från i resten av utställningen – dyker det upp fantastiska bilder. De är skitiga och rockiga – om det nu är tillåtet att använda det ordet. De träffar i magen, oavsett om du vet vem den suddiga figuren med gitarren är eller inte.
Du som tycker att fotografi är en tråkig konstform ska inte se den här utställningen, för den kommer att förstärka dina förutfattade meningar. Du skulle ha gått och sett Mapplethorpe…
Fotografiska, pågår t.o.m. 15 april
Utställning: Anton Corbijn Recenserat av John Hennius*
* John skriver för mammon på heltid. Det gör det ännu lite roligare att konsumera kultur, inte minst teater, en passion från yngre år. Han tror att det är ett strukturfel som gör proffskritikernas roll omöjlig: En person som ägnar sig åt specialiserat tyckande på heltid kan inte bli annat än en nörd, det vill säga en självupptagen kuf med referensramar som andra har svårt att förstå sig på. Den dag John har förvandlats till en kulturnörd säger han upp sig från kulturkoll.se.