När ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” vann mark för några år sedan fanns det bara två läger: de som älskade den och de som hatade samma bok. Många med mig tillhörde den första gruppen som med ett leende på läpparna svalde absurditeterna och njöt av Jonas Jonassons övertygande tilltal i skrönan som liknade en svensk Forrest Gump. Och tilltalet, det är det som skapar något gemensamt mellan tre så olika författare som Jens Lapidus, Fredrik Backman (”En man som heter Ove”) och Jonas Jonasson. Alla tre tycks ha hittat ”sin röst”, stundtals så utstuderad att man skulle kunna kalla det ett manér. Och läsaren känner igen sig, fortsätter att läsa där den förra boken slutade. Uppföljaren till succén om Hundraåringen, ”Analfabeten som kunde räkna”, är om man får tror Jonas Jonasson själv ”Same, same, but different”; mer av samma sak helt enkelt.
I fokus är denna gång inte en gammal gubbe utan en ung, svart kvinna ifrån kåkstäderna i Soweto. Nombeko Mayeki börjar arbeta som latrintömmerska vid fem års ålder, blir föräldralös när hon är tio och överkörd vid femton. Brådmogen och smart – hon är ju analfabeten som kunde räkna – lyckas hon, med en viss anda av ”det löser sig nog så småningom” klara sig igenom den ena omöjliga situationen efter den andra samt spela en avgörande roll i internationell politik innan hon av en slump hamnar i Sverige. Under resan lyckas hon reta upp den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, stifta bekantskap med två identiskt lika bröder varav den ene inte finns och så småningom hamna instängd i skåpet till en potatisbil tillsammans med Sveriges statsminister och självaste kung Carl XVI Gustaf. Fattar ni galoppen? Halsbrytande, galet, på något sätt självklart – precis som i Hundraåringen.
Det är faktaspäckat, historiskt fullmatat med detaljer om Sydafrika, USA, Kina och Libyen – så till den grad att även om man skulle vilja kontrollera fakta orkar man inte. Med lika övertygande ordalag som i Hundraåringen sväljer man hull och hår, om än inte med samma fniss som förra gången, som om det blivit mer tungrott. Och det är vad Jonas Jonasson också kallt konstaterar: ”Kommer jag undan med något mer än ”Ja, den var ju inte som ’Hundraåringen’ men…” då känns det som att jag är hemma.” (GP, 16 september 2013)
Och visst är ”Analfabeten som kunde räkna” och Jonas Jonasson hemma. Vi som gillade det surrealistiska händelseförloppet, dramatiken och komiken i Hundraåringen får mycket av just det, fast på ett annat sätt. Jonasson får ihop alla trådar, löser alla knipor, ser till att den knivigaste situation får den bästa lösningen. Det är inte helt igenom moraliskt, det är knasigt och bakvänt, lite som att titta i en skrattspegel på Gröna Lund, för det är ju oss själva vi ser. Den ena dumheten efter den andra upprepar sig, historiskt sett, fast vi borde se till att de inte gör det. Fundamentalism och fanatism i alla former, stort som smått, är världsfrånvänd och humorbefriad. Det är mänskligheten och dess tillkortakommanden i kombination med slumpen och en gnutta omöjlighet som gör att vi skrattar, igenkännande. Men har man Hundraåringen i bakhuvudet, vilket man har med det nästan identiska tilltalet, är det inte längre lika friskt och nytänkande. Till nästa gång behövs mer av något verkligen annorlunda och mindre av samma sak.
Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson
Piratförlaget, 414 s
