Den som firar semester på Gotland, har i över tjugo år kunnat besöka Romateatern. Den gamla klosterruinen i Roma, som på 80-talet intogs av ett gäng entusiastiska amatörteaterskådespelare, har med årens lopp blivit något av en ”institution”. Sedan många år tillbaka finns dessutom ett, eller ett par kända namn med i varje uppsättning som ett slags dragplåster. Nu som då spelar man Shakespeare och i sommar har man valt pjäsen Othello, med Allan Svensson i rollen som den ondskefulle och intrigante Jago.
Othello är berättelsen om den framgångsrike generalen som lyckats tjusa den vackra Desdemona, som han gift sig med i hemlighet. Hans adjutant, Jago, drivs av ett uppdämt hat gentemot sin chef och inbillar sig att hans egen fru tjusats av Othellos mörka utseende. Dessutom känner han sig förbigången i karriären eftersom Othello inte befordrat honom. Jago beslutar sig för en gruvlig hämnd. Börjar intrigera och väcka Othellos svartsjuka gentemot sin vackra hustru. En plan som naturligtvis får de allra värsta konsekvenser.
Thomas Segerström, konstnärlig ledare för Romateatern, står för regin. I år har han tyvärr inte alls tagit vara på de möjligheter som ruinen har och ger, i form av både scenrum och scenografi. Valven som vetter mot trädgården är alldeles för ofta täckta av stora plywood-dörrar, så det mesta av spelet sker långt fram på scen. Det får mig osökt att tänka på en sådan där gammal dockteater i papp, där man med hjälp av små träpinnar skjuter in de olika karaktärerna från sidorna. Scenerierna är också ganska träiga och tråkiga och inte heller kostymerna håller samma höga nivå som jag sett tidigare år. När Segerström dessutom castat sig själv i ett par mindre roller är det oundvikligt att ställa sig frågan om allt det här beror på ekonomi. För ett alldeles lyckat drag är det inte. Dessutom är programbladet ett enda långt reklamblad för en massa annat än den föreställning vi faktiskt ska få se. Ett par rader om handlingen men framför allt om de medverkande, tror jag att många skulle uppskatta.
Men nog gnällt. För det går inte att komma ifrån att ett besök på Romateatern är någonting extra. Det finns fantastiska möjligheter att ta vara på, så ett litet upprop är att Roma i fortsättningen vågar lita på att publiken köper att trädgården som skymtar i fonden inte bara behöver vara en trädgård. Den kan lika gärna vara ett hav, en fästning eller en kyrkogård.
Tempot i årets föreställning är däremot högt redan från start och skådespelarna driver på dramat på ett förtjänstfullt sätt. Det är roligt att höra hur väl ensemblen hanterar den Shakespeareska versen.
Peter Gardiner gör titelrollen som Othello och hans fru, Desdemona, spelas av Ida Wallfelt. Gardiners Othello är mjuk och skör, vilket gör det hela trovärdigt när svartsjukans griller drabbar honom. Ida Wallfelt klarar sig fint som hans unga motpol och låter helt trovärdig i versen. Det är bra. Men jag tycker nog att Gardiner/Wallfelt saknar den glöd, hetta och passion som man förväntar sig av detta Shakespeare-par. Faktum är att de påminner mer om ett ungt, oskyldigt ”Romeo och Julia”.
Nej den här föreställningen, den är kort och gott Allan Svenssons!
I rollen som Jago, smider han de mest ondskefulla ränker och man kan bara ana vilket Antonius liktal (från Julius Caesar, en annan Shakespearepjäs) Svensson skulle kunna göra. Jesus, säger jag bara! Faktum är att jag inte sett honom så här bra på flera år. Svensson lyckas få varenda stavelse, vartenda ord och mening och att låta lika naturlig som talade han ”nutidssvenska”. Det är imponerande. Hoppas att han får – och vill ha – fler roller där han tvingas underställa sig texten. För som han gör det här, på vers, är helt lysande.
Svensson själv är värd en solklar fyra. Men föreställningen som helhet får betyget tre.
Pjäs: Othello
Scen: Romateatern, Roma Gotland
Regi: Thomas Segerström
Scenografi/Kostym: Marcus Ohlson
Ljusdesign: Sutoda
Medverkande:Allan Svensson, Peter Gardiner, Ida Wallfelt, Ia Langhammer, Viktor Trädgårdh, Mikael Ahlberg, Stefan Marling, Thomas Segerström, Sanna Sjövall
Spelas t.o.m. 12 augusti
