Det är till lunchtid, på sin lediga dag, skådespelaren Ingvar Hirdwall stämmer träff för vår intervju. Han har bestämt att dra ner på tempot. Ägna mer tid åt sig själv och familjen, framför allt de fyra barnbarnen, som han pratar om med skratt och glädje i ögonen.
Men för en person som har dragit ner på tempot visar sig denna 80-åring ha fullt upp. Premiär på en pjäs av Samuel Beckett på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm i början av mars, en ny långfilm, Miraklet i Viskan, som gick upp på biograferna under våren samt fyra nya Beck-filmer färdiga på dvd, som ska visas i TV4 nästa år.
– Ja, jag har alltid jobbat mycket. Det har blivit så. Nu känner jag att jag behöver vara mer ledig, säger han och syftar främst på arbetsfria somrar för att få vara med familjen på sommarstället i Värmland. Och inte mer än ett projekt åt gången, i våras pjäsen och sedan film igen, visar det sig när han utvecklar resonemanget.
– Så länge kropp och huvud hänger med så vill jag fortsätta. Det är viktigt att man har ork och minne. Men det vet man inget om. Plötsligt kan det hända något, en lätt stroke och så har man inte tillgång till språket eller minnet längre, säger han utan någon sentimentalitet.
– Jag är tacksam över att jag har så bra hälsa. Det är detta det hänger på för att kunna lära sig all text. Numer blir jag trött vid tre-tiden när vi repeterar och jag brukar ta en tupplur innan en föreställning. Kroppen fordrar mer vila.
– Textinlärningen är ett tjatigt och ensamt arbete, säger han och håller fram den lilla svarta boken där han skriver ner texten, som han sedan memorerar fram och tillbaka under långa promenader i Hagaparken.
Under våren gällde det replikerna i pjäsen Slutspel av Samuel Beckett i regi av vännen och teaterkollegan Thommy Berggren. De lärde känna varandra under utbildningstiden vid Göteborg stadsteaters elevskola redan i slutet av 50-talet och gjorde sin första film Kvarteret Korpen tillsammans 1963 i regi av Bo Widerberg.
De har delat ett helt yrkesliv som för båda sträcker sig över 55 år. Nu ingår Ingvar Hirdwall i regissörens favoritensemble och har deltagit i flera klassiker av ovan nämnda Beckett, samt Harold Pinter, Vilhelm Moberg och Henrik Ibsen, för att nämna några.
Men, det är Valdemar vi kommer att pratar om allra först. För några år sedan deklarerade Ingvar Hirdwall att han gjort sitt sista inlägg i rollen som den sällskapssjuke grannen till Martin Beck (Peter Haber), som blivit ”ska du ha en stänkare” med hela svenska folket.
De korta scenerna med denna alltid oberäknelige, men i grunden ofarliga figur, lockar till många skratt och har till och med fått en egen facebook-sida med över 200 000 gilla-markeringar. Men efter 26 filmer tyckte han att det räckte. Men Valdemar och Beck har många fans och nu har fyra nya filmer spelats in och ytterligare fyra ska spelas in under året.
– Jag har fått några fotografier av tv-bolaget och skickar ibland idolkort till beundrare som hör av sig, säger Ingvar Hirdwall och skrattar.
– Men det är ju så det är. Folk är inte så sofistikerade som vissa är här i Stockholm. De är mer rakt på sak och inte alltid så välformulerade, påstår han.
Vi har kommit in på de olika rollkaraktärer som han har gestaltat genom åren. Och visst kan man känna att han ömmar lite extra för de här udda figurerna, som Potatishandlaren Egon i filmen med samma namn av Lars Molin från 1996, eller för rollfiguren Jan i Skrolycka i Kejsarn av Portugallien från 1992.
– De flesta människor har en massa roller som de kopplar på och av i olika skeenden av livet. Inte ens en maktmänniska som Gustav III är så långt från oss själva, säger han om den roll han spelat både på teater och film.
– När jag började domdera mina teaterkollegor: Gå och hämta det! Stäng fönstret! Kom hit! Kändes det inte helt främmande. Makt korrumperar. Jag tänkte: Det är så här det är!
Ingvar Hirdwall är påkopplad på människor. Hur beter vi oss när vi närmar oss ett sammanbrott till exempel, funderar han.
– Jo, vi låter som en ångvissla och pyser ut, allra värst är det när man börja nynna och humma. Han demonstrerar genom att börja blåsvissla genom tänderna med runda läppar och hum-nynna.
– På något sätt måste man ju få ut ångesten, säger han och skrattar.
Det är så det är att sitta tillsammans med denne folkkäre skådespelare som vi sett i så många olika roller, och som på något vis kommit oss nära genom att på ett oefterhärmligt sätt gjuta liv i sina ”gubbar”. Samtalet vidrör viktiga skeden i livet som barn och barnbarn. För att svänga över i attentatet i Paris och skotten som dödade flera karikatyrtecknare på tidningen Charlie Hebdo, till naturintresset och drömmen om ett växthus och att någon gång få äga ett akvarium. Och så tillbaka till teatern och att åldras.
– Det är helt annorlunda att vara 79 än 80 som jag fyllde den 5 december. Under hela den perioden från 70 till 79 var man liksom 70-någonting. När man fyllt 80 börjar man trampa på höstlöven.
– Nu när jag uppnått den här åldern, så räcker det inte med en näsduk vid skolavslutningarna. När de sjunger Idas visa är det ett lakan som gäller. Jag blir så lätt rörd, säger han och jag nickar instämmande. De är så underbara de här små.
Det är som när teater och film är som bäst. När vi kan spegla oss och konstatera: De är som vi, helt vanliga ofullkomliga människor, och inte alltid så välformulerade och diplomatiska.
Fakta Ingvar Hirdwall
Aktuell: I pjäsen En Handelsresandes död på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, som har premiär 22 oktober
Familj: Hustrun skådespelerskan Marika Lindström, sonen Jacob Hirdwall och dottern Agnes Hirdwall, fyra barnbarn 10, 5, 5 och 1 år.
Filmer i urval: Kvarteret Korpen, Mannen på taket, Mannen från Mallorca, Kejsarn av Portugallien, flera tv-serier och Beck-filmer.
Teaterpjäser i urval: Möss och människor, Vildanden, Fastighetsskötaren, Hemkomsten, I väntan på Godot, Födelsedagskalaset.
Intressen: Djur och natur. Tycker om att plocka svamp. ”Jag är naturfreak.”
Priser i urval: Guldbagge för bästa manliga huvudroll för Barnens Ö, 1980 och för bästa manliga biroll i Om jag vänder mig om, 2003, samt 2004 Svenska Akademiens teaterpris. Litteris et Artibus 2005.