Varför måste fröken Julie dö?

On 17 maj, 2012 by Ulla Tiderman

Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

Teater kan vara en fantastisk upplevelse, omvälvande, ifrågasättande, aktuell och alldeles underbar. Precis så är det att se Anna Petterssons tolkning av August Strindbergs drama Fröken Julie, som spelas på Strindbergs Intima teater i Stockholm till och med den 7 juni.

I en slags teatermonolog gestaltar hon alla tre personerna i pjäsen: Jean, Kristin och fröken Julie. Med små förändringar i mimik, kroppshållning och röstläge är det förvånansvärt lätt att följa handlingen. Och med glädje inser man att detta drama, som har 122 år på nacken, mycket väl kan anpassas till vår tid.

Dramats kärna då som nu är frågan om en ung kvinna får ha sex innan äktenskapet och svaret är nej. Inte för hundra år sedan och för många – inte heller idag.

Anna Pettersson och hennes sidekick, kameramannen Max Marklund, spränger teaterns gränser mellan tiden då dramat skrevs och nutid. De använder sig av ny teknik och animationer som ger nya dimensioner och idéuppslag. Kameran blir iakttagaren, en motspelare och vän, som följer aktörens rörelser på scenen. Nära, nära ibland. Lite på avstånd strax efter. Samtidigt kan vi följa det som händer på en stor vit duk i fonden, och tvingas därmed se dramat ur en helt annan vinkel. Det är som att vi i publiken följer med, frivilligt eller ofrivilligt, upp på scenen och blir medaktörer genom vår passiva närvaro. Allt som händer blir fysiskt mycket närvarande och påtagligt, och liksom kryper in under skinnet.

Sina egna våndor inför pjäsen har Anna Pettersson också tagit med i handlingen. Plötsligt är en passage alldeles för svår och ”skådespelerskan” vänder sig mot ”regissören” som i ett schizofrent ögonblick är alla samtidigt – Anna som regissör, skådespelare och alla sina roller. Det låter rörigt, men synes vara den egna skådespelarprocess som har lett fram till själva pjäsen. Vi i publiken får så att säga glutta lite bakom kulisserna medan pjäsen pågår.

Jag har haft privilegiet att närstudera pjäsen och diskuterat Strindbergs ambitioner, de olika rollernas motivgrund och pjäsens aktualitet. Visst har vi ställt oss frågan ”varför måste fröken Julie dö?” Samma fråga återkommer i Anna Petterssons version: Varför fröken Julie och inte Jean, han har ju också sex utanför äktenskapet?

Att sätta upp och spela gamla klassiker bör aldrig vara ett självändamål, inte ens om pjäsen är skriven av någon som anses vara litterärt geni, nationalskald, tidlös i en aldrig sinande litterär flod. Men plötsligt händer det vidunderliga, och med författarens tydliga intentioner att överlåta sitt verk till teaterns och skådespelarens gottfinnande, lever fröken Julie framför våra ögon ännu en tid.

Scen: Strindbergs Intima Teater
Regi och samtliga roller: Anna Pettersson
Kameraman, digitala effekter och filmfotograf: Max Marklund
Ljusdesigner: Mikael Kratt
Ljuddesigner, grafik och programformgivning: Gustave Lund
Koreografi: Hans Marklund
Rekvisitör: Moa Nyman
Scentekniker: Elisabeth Larsson

Kommentera