Norsk dokumentär: Till Ungdomen – varken hackat eller malet

On 18 oktober, 2012 by Carl Aronsson

2009 började regissören Kari Anne Moe filma dokumentären Till Ungdomen. Titeln anspelar på en (i Norge) välkänd och tonsatt dikt av den norske poeten Nordahl Grieg. Under dåden på Utøya simmade tre flickor ut i vattnet för att undkomma Breiviks skottsalvor. Efter ett tag kände de att krafterna höll på att sina, men då började en av flickorna sjunga sången för att få ny kraft.

Regissören har tidigare varit ordförande för Socialistisk Ungdom och syftet med filmen var från början att följa fyra politiskt aktiva ungdomar under två månader. Inspelningarna hade redan börjat när det blodiga terrordådet utspelade sig på Utøya den 22 juli förra året. Händelsen förändrade förutsättningarna och gjorde det omöjligt för regissören att gå vidare med originalmanuset. Och tyvärr märks det allt för väl. Filmen känns splittrad och saknar helt dramaturgiska grepp för att skapa spänning och oväntade vändningar – vilket kännetecknar alla bra dokumentärer.

Under de första 60 minuterna får vi lära känna Sana, Henrik, Haakon och Johanne som tillhör ledarskiktet för ungdomsförbunden till de fyra största partierna i Norge. Vi får följa dem när de tränar på sina tal och slipar på argumenten inför debatten till skolvalet. Men skildringen är ytlig och frågeställningarna som väcks ges det inget svar på. Till exempel varför ungdomarna valt att bli politiskt aktiva och hur deras politiska identitet formats av social bakgrund och olika händelser. Jag blir till exempel nyfiken på Henrik, som är med i FpU (ungdomsförbund till främlingsfientliga Fremskrittspartiet). Han säger att han börjat tröttna på att försvara sig mot dem som tycker att hans parti är rasistiskt – men vad är det då som driver honom att fortsätta?

Haakon kommer från trasiga förhållanden. Efter att hans mamma dött blir han utkastad av sin pappa som träffat en annan kvinna och vill bilda ny familj. Hans yngre syster hamnar i fosterhem. Varför väljer han att bli aktiv i konservativa Unge Høyre? Johanne å andra sidan kommer från trygga sociala förhållanden. Hon bor i ett välbärgat område, vill jobba för FN och studera på de bästa universiteten i England. Hur kommer det sig att hon valt att vara aktiv i Arbeiderpartiets ungdomsförbund? De här frågorna tycker jag borde vara kärnan i en dokumentär av detta slag, men det blir som sagt bara krafs på ytan.

Jag tror att Kari Anne Moes ambition har varit att ge svar på alla de här frågorna  – innan Anders Behring Breivik klev in i handlingen. Men även om en dokumentär aldrig kan bortse från det oväntade betyder inte det att regissörens enda uppgift är att spegla verkligheten. En bra dokumentär ska visa en selekterad verklighet – där filmskaparen har en tydlig idé om vilka scener som ska vara med, i vilken ordning de ska presenteras och vilken tonalitet foto och musik ska förmedla. I det avseendet framstår Kari Anne Moe som en nybörjare.

Fotot är slarvigt och i flera scener där huvudpersonerna talar in i kameran är valet av bakgrund obegriplig. Ibland är det en mörk skogstapet i kombination med dålig ljussättning, andra gånger en vägg med hypnotiska prickar som tar fokus från objektet. Små nybörjarfel som tillsammans drar ner helhetsintrycket. Filmens riktiga bottennapp är dock produktplaceringarna. Jag har inget emot produktplacering som finansieringsmetod för film, men det blir osmakligt när det genomförs så dåligt. Två av ungdomarna bär vita Polo Ralph Lauren skjortor där logotypen exponeras alltför tydligt. När Johanne talar med sin syster på balkongen i vinterkylan bär de inte bara identiska jackor med pälskrage och i samma färg. Kameran är placerad så att Moncler-logotypen ska synas på både axel och på mössan av samma märke. I en annan scen har kameran plötsligt dubbelt skärpedjup när en politiker håller tal. Det är inte bara ansiktet som syns tydligt utan också mineralvattenflaskan som står på talarstolen. Usch vad obegåvat!

Eftersom tragedin i Utøya används som en bärande del av filmens marknadsföring är det extra intressant att se hur denna händelse tar sig uttryck i dokumentären. Filmteamet har följt med Johanne till lägret på ön, men åkt därifrån fyra timmar innan skjutningarna började. Det betyder att inga nya dokumentärklipp från skjutningarna på Utøya presenteras. Det är inte heller några nya uppgifter som kommer fram eller följs upp. Men även om Johannes ögonvittnesskildring av Breiviks agerande på ön inte innehåller något nytt blir scenen omskakande. Hon får oss att uppleva fasorna från sommaren 2011 ännu en gång.

Tyvärr blir det varken hackat eller malet. Utøya-massakern är en traumatisk händelse som delat Norge i åtminstone två läger. Dels de som menade att Breivik är en produkt av den riktning som det Norska samhället utvecklats mot. Att händelsen bör mana till självrannsakan för de som försvarar nationalism och främlingsfientlighet. Brevik var engagerad i Framskrittspartiet under 10 år och nästan var 4:e norrman röstade på partiet i 2009 års val till Stortinget.

I det andra lägret anser man att ingen ska dra några politiska växlar på en tragedi som saknar motstycke i norsk historia. Detta var en galen mans verk och saknar koppling till politiken. De menar att de politiska partierna måste stå enade och tillsammans fördöma terrorism och ta ställning för åsiktsfrihet och demokrati. Att det är viktigt att alla åsiktsriktningar även i fortsättningen får göra sina röster hörda. Till den kategorin måste Till Ungdomen som film placeras. Den tar varken ställning eller spekulerar i någon riktning.

Till Ungdomen handlar om ett viktigt ämne, men det är inte ämnet utan filmens kvaliteter som ska bedömas –  och då håller den inte ihop. Varken i foto, dramaturgi eller regi. Det är synd, för händelserna på Utøya förtjänar en fördjupning och analys som når djupare än till den skräck och sorg som fortfarande gör det svårt att betrakta händelsen med distans.

Dokumentär: Till Ungdomen

Distribution: Folkets Bio, www.folketsbio.se

Regi: Kari Anne Moe

Medverkande: Sani El Marabit, Haakon Veum, Henrik Wangberg, Johanne Butenschøn Lindheim

Premiär: 2012-10-19

Produktionsår: 2012 Norge

Längd: 108 minuter

Kommentera