The impossible – när verkligheten blir en katastroffilm

On 9 mars, 2013 by Camilla Janzon

the impossible

Det är något särskilt med katastroffilmer. Inte minst för att man kan hålla för öronen när fiolstråkarna når sina högsta crescendon. Och för att man efteråt kan konstatera att man har det rätt bra som inte befinner sig i en brinnande skyskrapa eller på ett skepp som inte ska kunna sjunka, ser en gigantisk asteroid närma sig eller tror sig vara den enda överlevande på jorden. Men filmen ”The Impossible”, som är baserad på en sann historia om en av alla de tusentals familjer som drabbades av Tsunamin 2004, är annorlunda. Den skakar man inte lika lätt av sig efteråt.

Här ser vi Naomi Watts (oscarnominerad för rollen) och Ewan McGregor i huvudrollerna. De spelar ett gift, hyfsat välbärgat par som åker till Thailand med sina tre pojkar för att fira jul. Men semesterparadiset förvandlas snabbt till en mardröm som det varken går att blunda sig igenom eller vakna upp från. För i det tumult som uppstår i tsunamins efterdyningar gäller det att försöka hitta sina familjemedlemmar, levande eller döda. Och det var länge sedan jag såg en film med så realistiskt filmade katastrofscener.

impossible 2

För här är det överlevnad som gäller. Scenerna med jättevågen som rullar in, hur människor, bilar, träd allt sveps med i vattenvirvlar, är mycket verklighetstrogna. Och filmen sätter även igång tankar kring det som kanske är katastroffilmernas främsta förtjänst. Det där man inte riktigt kan ta på. Det där som kallas medmänsklighet. För när det är som jävligast, när ett yttre hot är ute efter oss, då kan vi människor hålla ihop. Över samhällsklasser och landsgränser.

Jag har hört det knorras om att The Impossible skildrar en blond och blåögd familj, och inte den spanska familj som berättelsen faktiskt bygger på. Ja, att den överhuvudtaget skildrar en västerländsk familj. Det är en invändning som kastar onödigt mörka skuggor över en film som på ett mycket verklighetstroget sätt kan få den som inte upplevde tsunamin på plats, att åtminstone förstå något lite mer av vidden kring det obegripliga. Det är hemskt. Och det är hemskt välgjort. Och få naturkatastrofer har väl fått så stort utrymme världen över, både i media och privat, än den kring tsunamin. Just för att den drabbade människor från alla nationaliteter och samhällsklasser, också de som tillhörde det övre skiktet.

Att filmen berör, är naturligtvis den spanske regissören Juan Antonio Bayonas förtjänst. Han har bl.a. regisserat den prisbelönta filmen Barnhemmet som också den var omskakande och välgjord, om än i en annan genre. Bayonas kan konsten att berätta en historia men han förmår även lyfta sina skådespelare till att göra alldeles utmärkta prestationer. Dessutom är fotot av Óscar Faura (Barnhemmet, The machinist m.fl) helt oklanderligt.

The impossible ger dig en påminnelse om hur skört livet faktiskt är. Och sådana gånger är det kanske extra skönt att kunna resa sig ur sin biofåtölj, eller soffan därhemma, när eftertexterna börjar rulla. Men det är också en film som stämmer till eftertanke och stannar kvar i minnet och det är ett mycket gott betyg.

The Impossible
Regi: Juan Antonio Bayonas
I rollerna: Naomi Watts, Ewan McGregor

Betyg4

Kommentera