The Artist – en hyllning till stumfilmskonsten

On 8 mars, 2012 by Carl Aronsson

Jean Dujardin som George Valentin. Bérénice Bejo som Peppy Miller.

När den franska manusförfattaren och regissören Michel Hazanavicius bestämmer sig för att göra ett svartvitt drama i stumfilmsformat är det en betydligt tuffare utmaning än att följa Dogma 95:s regelverk. Inte bara av konstnärliga skäl utan också ekonomiska. Finansiärerna bakom filmen måste bedömt att filmen är något som publiken 2012 är villiga att betala för – och det ser baske mig ut som om de får rätt. The Artist nominerades i tio Oscars-kategorier och vann i fem: Bästa regi, Bästa film, Bästa manliga huvudroll, Bästa filmmusik och Bästa kostym. Det är en fascinerande film – en underdog som rosats av jurygrupper och filmkritiker över hela världen.

Och visst – det är en bra film, men jag tror den kommer att bli en större kritikersuccé än publiksuccé. Dels för att filmen i nästan varje scen flirtar med filmkonstens konnässörer (till vilka kritikerna ofta räknar sig). Det är inte bara karaktärerna som är tidstypiska och exakta utan också scenografi, kostym, mimik och koreografi. Till och med formatet är inspelat i monokrom 4:3, dvs den gamla fyrkantiga TV-bilden. Allt är så perfekt i genomförandet att The Artist inte vid något tillfälle känns som en rolig idé som fallerar i själva produktionen.

Att filmen inte liknar något som filmvärlden producerats under 2000-talet innebär inte per automatik att den är ett mästerverk. Det vore att underkänna utvecklingen och säga att allt var bättre förr. Utan ljud, färg och specialeffekter blir handlingen allt viktigare – och historien håller. Den innehåller lika delar av glädje och sorg, men hade blivit en ännu starkare upplevelse om fler sinnen aktiverats. Men då hade det förstås blivit en helt annan film.

Handlingen börjar 1927 då vi befinner oss i brytningstiden mellan stum- och ljudfilm. Stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) står på höjden av sin karriär. Han kan dansa. Han kan agera och kommunicerar förträffligt med ögonbryn och händer. Efter premiärvisningen av hans senaste film stöter han ihop med dansaren Peppy Miller (Bérénice Bejo) som är nyanländ till Hollywood och drömmer om att bli skådespelerska. Hon är ung, vacker och tar chansen att ge han en puss inför paparazzikamerorna. Bilden hamnar på omslaget till Variety och blir inledningen på deras bekantskap.

Karriärerna går dock i motsatt riktning. Peppy är ett ämne för ljudfilmen och får allt större roller medan George popularitet dalar i takt med stumfilmen. Till slut förlorar han inte bara jobbet utan också hem, fru och sin förmögenhet i börskraschen. Kvar finns bara två trogna vänner: Jack Russel terriern Uggie och chauffären Clifton (James Cromwell). Handlingen har tydliga paralleller med såväl Singing’ in the rain som Sunset Boulevard utan att för den skull bli en kopia.

En bit in i filmen slås man av att det krävs både fantasi och engagemang för att se en stumfilm. I dialogscenerna förstår man förvisso av sammanhanget ungefär vad skådespelarna säger, men det saknas ändå en bit som man själv måste fylla i. Textskyltar och gester sätter igång fantasin, men handlingen är inte på något sätt unik. George förlorar allt men Peppy har inte glömt honom. Deras vänskap utvecklas under filmen som efter många vändningar får ett lyckligt slut.

John Goodman som demonproducenten Al Zimmer

Att det är en fransk produktion märks inte alls – inte minst då John Goodman spelar demonproducenten Al Zimmer. Det är bara i filmens sista och enda ljudreplik vi får reda på att George Valentin är fransman. Vilket kommer som en överraskning men är ganska logiskt då många stumfilmsstjärnor faktiskt var européer som provade lyckan i Hollywood, t.ex. Charlie Chaplin och Marlene Dietrich.

Gå och se The Artist om du gillar filmkonst, bra skådespeleri och nostalgi. Vill du se en spännande actionrulle ska du däremot välja en annan film. Filmen får 3,5 för att den är udda och välgjord, men betyget avrundas uppåt denna gång. Filmen har premiär imorgon den 9 mars.

 

One Response to “The Artist – en hyllning till stumfilmskonsten”

  • Dick

    Hej Carl

    Kul att läsa din recension här på kulturkoll. Håller med dig om att det är mer en kritiker succé än en publiksuccé. Tycker dock inte att du kan droppa en sån spoiler att man i slutet får veta att George Valentin är fransman, eftersom det är en intressant frågeställning åskadaren ska reflektera över själv. En recention bör inte vidröra det som händer efter filmens mittpunkt. Tanken med en recention är väl ändå att vara en aptitretare till huvudrätten.

Kommentera