Tempest – Bob Dylans starkaste album sedan 2001

On 28 september, 2012 by Carl Aronsson

The Tempest var den sista pjäs som William Shakespears skrev. Det är ett lustspel som inleds med ett skeppsbrott.

Tempest är Bob Dylans senaste album och titelspåret handlar om Titanics undergång.

Likheterna har satt fart på spekulationerna om att detta skulle kunna vara Dylans sista album. Artisten själv förnekar emellertid alla kopplingar till dramatikerns avskedsverk och det bör nog även fansen göra. Dylans texter, uttalanden och ageranden genom hela karriären har varit både motstridiga och oförutsägbara men ändå föremål för analyser av ett slag som bara riktigt stora artister får åtnjuta.

Detta är Dylans starkaste album sedan 2001. Då kom Love and Theft, som likt Tempest mixar många olika musikstilar. Det är lite blues, folk, country och även influenser av jazz och rockabilly. Musikaliskt handlar det om en comeback för Dylan på hitlistorna – dock inte för att materialet är nyskapande. Utan det handlar om en återgång till starka melodier, sköna verser och en ljudbild som många +60-åringar kommer att känna igen. Dylan låter som Dylan igen. Borta – nja nästan borta – är de tråkiga pratlåtarna som Dylan på senare år komponerat med pennan – snarare än gitarren.

Titellåten Tempest är 14 minuter lång och påminner närmast om Desolation row från Dylans mästerverk Highway 61 Revisited som kom 1965. Föregångaren är 2 minuter kortare, men båda berättar en historia i långsamt tempo där arrangemanget utgår från sång och text. Men där Desolation row är lite monoton och svårtolkad, är Tempest melodisk och har en rak text – bland annat med referenser till filmen Titanic från 1997!

Duquesne Whistle är öppningsspåret och även första singeln som släpptes från albumet. Den har en skön harmoni; Rytmisk swing och Dylans skorriga röst mot gitarrer, orgel och kontrabas. Arrangemanget är enkelt och innehåller massor av ”luft” – inga syntetiska beats eller pålagda röstsamplingar. Det är en ljudbild som känns befriande enkel, kanske för att soundet idag nästan utrotats av teknikorienterade producenter med dj-ambitioner. Lyssna på temposkiftningarna och de jazziga gitarrsolona på slutet! Underbart. Regissören Nash Edgertons obegriplig våldsvideo till låten är däremot svår att ta till sig och förminskar den musikaliska upplevelsen. Låt bli att se den.

Till det bättre låtmaterialet hör också Soon after midnight, som kan uppfattas som en vacker kärlekssång vid en första genomlyssning. Men mellan raderna skymtar plotten till en mörk historia om svartsjuka, svek och hämnd – kanske är Dylan inspirerad av Shakespeare igen?

Albumet avslutas med starka Roll on John, som handlar om John Lennon. Musikaliskt tillhör låten inte det bästa på plattan, men texten är vemodig och berör. Det är en personlig hälsning och ömhetsbetygelse för en vän han uppenbarligen saknar.

Tempest finns på Spotify här

Kommentera