Sweeney Todd – mer humor än skräck

On 4 december, 2013 by Carl Aronsson

Linda Olsson som tiggerskan. Fotograf: Carl Thorborg

Sweeney Todd är historien om barberaren Benjamin Barker som oskyldigt blir anklagad för ett brott som han inte begått. Han döms till utvisning och får lämna sin fru och dotter kvar i London. De hamnar snabbt i klorna på domaren som var ansvarig för Barkers utvisning. Musikalen börjar när Barker återvänder 15 år senare. Denna gång under namnet Sweeney Todd. I fastigheten där han en gång bodde med sin familj finns nu endast en pajbutik kvar som drivs av Mrs Lovett. Tillsammans inleder de ett samarbete som tillfredsställer Todds längtan efter hämnd och Mrs Lovetts behov av billigt kött till sina pajer…

Sweeney Todd är en fortsättning på det musikalinitiativ som teaterchefen Benny Fredriksson framgångsrikt iscensatt på Stadsteatern under senare år. Musikalen är förvissoo en blodig historia, men den är mer rolig och spännande än fylld av skräck.

Sweeney-Todd2

Peter Jöback och Vanna Rosenberg. Fotograf: Carl Thorborg

Huvudrollen spelas av Peter Jöback, som för närvarande är Sveriges mest framgångsrika musikalartist – en ”nationalklenod” som nyligen kommit hem från ett gästspel i New York. Med Jöback i rolllistan blir förväntningarna på musikalen höga trots att den egentligen inte är optimal för honom. Sweeney Todds anatomi är nämligen inte byggd på geniala kompositioner som gör röststarka sopraner och tenorer rättvisa. Den saknar musikaliska örhängen av den kaliber som Fantomen på Operan, Miss Saigon och Kristina från Duvemåla levererar – vilket gör att Jöback faktiskt känns överkvalificerad för rollen då han inte får utväxling på sin röstkapacitet. Samtidigt ställer karaktären lite för höga krav på skådespeleriet för att Jöback ska kännas som en fullträff.

Sweeney Todd innehåller mycket ”pratmusik” och melodramatiska slingor i moll. Det ställer extra höga krav på hur replikerna måste levereras och här blir föreställningens svagaste länk märkbar. Den nyöversättning som är signerad Calle Norlén har tyvärr klara brister. Den engelska texten innehåller en omfattande dialog som ska framföras i rappa koncentrerade repliker. För att klara det krävs dels mycket träning, men också att texten är melodisk och rytmisk så att skådespelarna klarar fraseringer och att texta tydligt. I annat fall blir det svårt för publiken att förstå handligen, och här brister musikalen – framför allt under den första akten när ensemblen ska förmedla den historiska bakgrunden. Tyvärr tycks Norlén ha fokuserat lite för mycket på dialogens innehåll och för lite på framförandet. Inte ens en rutinerad skådespelare som Philip Zandén, som spelar domare Turpin, klarar den bitvis alltför ordspäckade sångtexten i det tempo som musikalen kräver. Från och till blir hans repliker ett ohörbart mumlande i skägget.

Philip Zandén som domaren och Niklas Hjulström som Beadle Foto: Carl Thorborg

Jöbacks sånginsats är oklanderlig, men gestaltning av barberaren Sweney Todd blir i längden något endimensionell. Karaktären, som är fylld av hat och hämndkänslor, gestaltar Jöback främst med att se arg ut genom hela föreställningen. Och även han får problem i de partier när dialogen skaver mot musiken. Musikaler i allmänhet brukar dock överleva språkliga missförstånd eller om delar av handlingen förblir otydlig för publiken. Men då krävs det starka melodier och en ouvertyr som fastnar och förlåter. Det har inte Sweeney Todd.

Som teatermusikal har Sweeney Todd inte varit en större kommersiell framgång. Inte ens originaluppsättningen på Broadway 1979 gick med vinst! Desto större var dock framgångarna i den sex år gamla Oscarsbelönade filmversionen som Tim Burton gjorde med Johnny Depp och Helena Bonham Carter i huvudrollerna.

Vanna Rosenberg, som gör sin första stora musikteaterroll, gestaltar Mrs Lovett som förestår pajbutiken. Som en av våra främsta komedienner bäddar hon in rollen i en varm och rolig kostym som lockar publiken till skratt. Rosenberg balanserar karaktären skickligt utan att spela över, och hon klarar även sångnumren galant.

Föreställningens mest genomarbetade tolkning står dock Linda Olsson för i rollen som tiggerskan. Det är ingen stor roll men med långt stripigt hår och krokiga fingrar gestaltar hon rollen på ett sätt som känns mycket autentiskt. Hon finns där hela tiden i bakgrunden och framkallar ömsom obehag, ömsom medlidande och skratt. Sannolikt är det inte många som känner igen henne från genombrottsrollen som Mary Poppins på Göteborgsoperan för några år sedan.

Även Robin Keller (Pirelli) och Niklas Hjulström (Beadle) gör stabila insatser. De sticker ut och gör tolkningar som känns genomarbetade och väcker liv i dramat.

Robin Keller som Pirelli. Fotograf: Carl Thorborg

Scenografi och kostym speglar Londons mindre välbeställda kvarter under 1800-talet. De slitna fasaderna tillsammans med rökdimman skapar en tät atmosfär på scenen. Arbetet med ljuset och ljuseffekterna känns däremot ogenomtänkt. Med jämna mellanrum genom hela föreställningen bländas publiken av strålkastare som riktas rakt ut från scenen. Effekten? Ja, man ser inte vad som händer på scenen och det kan väl knappast vara avsikten?

Gå gärna och se Sweeney Todd om du vill uppleva ett spännande drama, men förvänta dig inte en oförglömlig musikalisk upplevelse.

 

Sweeney Todd på Stockholms Stadsteater

Musik och sångtexter: Stephen Sondheim
Manus: Hugh Wheeler
Efter en bearbetning av: Christopher Bond
Nyöversättning: Calle Norlén
Regi: Tobias Theorell
Musikalisk ledare/dirigent: Mikael Jöback
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Ellen Ruge
Ljud: Oskar Johansson
Koreografi: Roine Söderlundh
Mask: Susanne Von Platen

Medverkande
Sweeney Todd: Peter Jöback
Mrs Lovett: Vanna Rosenberg
Tiggerska: Linda Olsson
Anthony Hope: James Lund
Domare Turpin: Philip Zandén
Beadle: Niklas Hjulström
Johanna: Maja Rung
Tobias Ragg: Anton Lundqvist
Pirelli: Robin Keller

Längd: ca 3 timmar inklusive paus

Betyg3

Trackbacks & Pings

Kommentera