Tribadernas natt: Skådespelarna håller. Det gör inte pjäsen.

On 16 maj, 2012 by Camilla Janzon

Foto: Carl Bengtsson

Så har det blivit dags att se herr Strindberg själv på scen. Ty exakt 100 år efter Strindbergs död, har pjäsen Tribadernas natt av PO Enquist premiär på Stockholms stadsteater.

Pjäsen, som var PO Enquists dramatikerdebut, hade urpremiär 1975 på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård, Anita Björk och Lena Nyman i de bärande rollerna. Olof Lagercrantz recenserade och upprördes över att Enquist fantiserade och spekulerade kring Strindbergs liv. 37 år senare kan man inte annat än förstå hur Lagercrantz resonerade. Fantasi och spekulation, absolut. Men också sådant som vi svenskar tar som mer eller mindre sanning om Strindberg. När pjäsen gick upp på Broadway blev den dock ett publikfiasko och det resulterade i snabb nedläggning.

Nej sanningen är den, att vore det inte för att det är Strindbergsår i år, är det tveksamt om den här pjäsen skulle komma upp på en scen idag. Texten inbjuder inte till någon direkt interaktion utan bygger snarare på monologer som för handlingen vidare. Och i längden blir det, åtminstone i den här pjäsen, ganska så trist.

Nu får pjäsen ändå ett ”andra liv” och ett slags underhållningsvärde, eftersom Strindberg ”stiger upp från de döda” och kan hålla försvarstal över sina handlingar och spy galla över den kvinna som han delvis klandrar för sin egen skilsmässa. Visserligen är det Enquists ord, men publiken fnissar igenkännande. Ty Enquists Strindberg pyser av att känna sig missförstådd, svartsjuk och som ett litterärt geni. Mannen och myten – här får vi se honom live.

Handlingen utspelar sig en sen kväll på Dagmarteatern i Köpenhamn, år 1889. August och Siri ska skiljas men behöver pengar. Siri har hoppats få göra comeback som skådespelerska i Fröken Julie. Men eftersom pjäsen blivit censurerad börjar hon repetera enaktaren ”Den starkare”. Som motspelerska har hon valt sin tämligen öppet lesbiska väninna Marie David. När så Strindberg själv dyker upp på teatern börjar han regissera pjäsen och under repetitionerna pyr dels hans hat och svartsjuka fram, gentemot tribaden (av latinets tribad som betyder lesbisk kvinna) Marie David, men också hans längtan efter barnen som Siri har vårdnaden om.

Scenografen Anna Asp (som bl.a Oscarsbelönats för sitt arbete med Fanny och Alexander) har förvandlat Klarascenen till en mörk, vacker och oanvänd teater. Helt enligt manus finns där gamla pappkulisser, föreställande tecknade lejon och spjutförsedda jägare. Ett bryggeri använder teatern som lagerlokal och Marie David plockar den ena ölen efter den andra från de uppstaplade ölbackarna som står längs med ena väggen.

Thommy Berggren står för regi, och hans underfundiga humor lyser stundtals igenom och behövs. Dessutom tycks han vara en mycket god personinstruktör, eftersom hela ensemblen gör fina rollprestationer. Marie Richardson ger nerv och hetta åt Siri von Essen. Lina Englund bottnar, oavsett om hon ska leverera iskalla kommentarer eller vara stum motspelerska. Richard Forsgren, i rollen som den servile Viggo Schiwe, gör också en fin insats. Hans återhållsamma spel, inte minst när han om och om igen påminns om att han skulle ha spelat Jean i Fröken Julie, är exakt och precist.

Men det går inte att komma ifrån att det här är Strindbergs kväll. Och därmed också Shanti Roneys. Roney lyckas pendla mellan högt och lågt. Agerar både sammanbitet och explosivt. Han spelar aldrig över utan håller sig på rätt sida om den tunna gränsen. Och han gör det bra.

Trots fina rollprestationer tar sig betyget inte upp till några högre höjder. Det är synd. Men inte skådespelarnas fel.

Scen: Klarateatern, Stockholms stadsteater
Pjäs: Tribadernas natt av PO Enquist
Regi: Thommy Berggren
Scenografi och kostym: Anna Asp
Mask: Siv Glans Molin
Ljus Alarik Lilliestierna
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Medverkande: Shanti Roney, Marie Richardson, Lina Englund, Richard Forsgren, Robert Panzenböck m.fl.
Längd: 2,35 tim inkl. paus

Kommentera